REFLEKTION.  Det finns skäl att återkomma till alternativet att ”rösta gult” i omröstning om statsminister. Frågan har vid det här laget en lång historia. När talman Henry Allard tillämpade den nya författningen för första gången efter valet 1976, för nu femtio år sedan, valde han att förena sitt förslag till statsminister med tillägget ”Som har för avsikt att forma en regering bestående av…..”. Ett av skälen för formuleringen var att den nominerade personen skulle kunna återkomma med en annan komposition av sin regering, för det fall det första förslaget föll.

Det parlamentariska läget var ju klart 1976; det fanns en borgerlig majoritet i riksdagen och efter 44 år var det hög tid för ett skifte. Socialdemokraterna och Vänsterpartiet kommunisterna valde ändå att rösta rött, dvs nej. Det skedde med motiveringen att även en nedlagd röst skulle innebära stöd också för den nya regeringens politik. Valet 1982 gav ett motsvarande tydligt utslag, och Olof Palme återkom som statsminister. De då tre borgerliga partierna valde att rösta gult. De förklarade att detta inte innebar stöd för regeringen Palmes politiska program, endast ett erkännande av det parlamentariska läget.

Dessa båda tolkningar av vad det innebär att rösta gult har i huvudsak bestått genom åren. V och S har i princip röstat rött till varje borgerlig statsminister. Undantaget är S nedlagda röst för Ola Ullsten hösten 1978. De borgerliga partierna har i princip röstat gult till socialdemokratiska statsministrar, när det parlamentariska läget varit tydligt. Ett undantag är Folkpartiet 1994, som röstade rött till Ingvar Carlsson efter att Bengt Westerberg fått nej på sitt erbjudande till koalition med S.

I omröstningen i januari 2019 om Stefan Löfven som statsminister, röstade Centern och Liberalerna gult i spåren av ”Januariavtalet”. Löfven valdes med 115 ja, 153 nej och 77 nedlagda röster. Det parti som mest konsekvent röstat gult i slutomröstningen om statsminister är Centern. När partiet inte självt ingått i en regering, har man gjort klart att rösten inte innebar stöd för varje del av den nya regeringens program, bara att partiet bedömt lösningen som rimlig givet det parlamentariska läget.

Om alla partier gjort denna distinktion, skulle regeringsbildningar ha underlättats avsevärt. Sverige har vad som kallas ”negativ parlamentarism”, dvs en tillträdande regering behöver bara tolereras, inte ha aktivt stöd av en majoritet. En nedlagd röst har därmed samma effekt som en ja-röst, med den skillnaden att den inte behöver innebära att partiet ifråga kommer att stödja innehållet i de förslag som kommer från den nya regeringen.

Om Elisabeth Thand får en majoritet emot sig i tisdagens omröstning, övergår sonderingsuppdraget till Ulf Kristersson. Skulle också han misslyckas, får Magdalena Andersson den fjärde och sista chansen, före extraval. Centern har möjligheten att rösta gult på förslaget om Ulf Kristersson som statsminister för att fortsätta med nuvarande regering. Det kan ske med bevarad självständighet för partiet att driva sitt program, kunna förhandla hårt med regeringen Kristersson eller gå ihop med partierna till vänster om att fälla dess förslag. Partiet skulle få en verklig maktposition fyra år framåt. Förutsättningen för denna effekt av en traditionellt gul röst från Centern är att SD också röstar gult till ett förslag om en fortsättning för nuvarande regering. Då kan Kristersson bli omvald. SD behöver inte se det som att partiet uteslutits som regeringsparti för framtiden. Man har bara bedömt det reella parlamentariska läget nu. Även SD skulle, liksom C, behålla stor självständighet under de kommande fyra åren.

Alternativet för C i ett sådant läge om en vecka tycks vara att lägga ner sin röst för en regering där V ingår, eller att få ett extraval. Möjligen skulle talmannen kunna åter föra fram förslag om en ensam S-regering, men då skulle omröstningen ske utan någon bindande överenskommelse om politikens innehåll och med utsikten av återkommande förhandlingar med Vänsterpartiet. Det förefaller inte möjligt att med den tidsram som talmannen nu sätter förhandla fram en heltäckande sakpolitisk överenskommelse mellan V, S, Mp och C.

Centern har anledning att mycket noga fundera igenom de två scenarierna. ”Rösta gult” ingår i hög grad i partiets historia för de senaste 50 åren.