REFLEKTION.  Jenny Högström, ”idé- och kulturredaktör” på Göteborgs-Posten, hyllar de estetiska uttrycken under de gatukravaller som nu skakar Frankrike. Det sker under rubriken ”Därför blir jag glad av de franska skolprotesterna” (GP 16/10). Artikeln är ett typiskt exempel på hur kultursidorna svävar fritt ovanför verkligheten och inte kan tas på allvar för den som vill förstå politiska och ekonomiska skeenden.

Frankrike befinner sig i en situation inför presidentvalet i april som är farlig för hela Europa. Till vänster försöker den bisarre kommunisten Jean-Luc Mélanchon, med sitt nya parti LFI, profitera på oron i landet. Till höger vinner förmodligen Marine Le Pen, med sitt parti RN (tidigare Front National) på en folklig reaktion mot anarkin. Ingen seriös kandidat i mitten har ännu framträtt. Risken är stor att Mélanchon och Le Pen blir de två kandidaterna i slutomgången, med en av dem vald till president.

Båda är emot EU och Natosamarbetet. Båda har vacklat i sitt stöd till Ukraina och vill inte involvera Frankrike mer. Både är utgiftspopulister i ett Frankrike som går mot statsbankrutt på grund av oförmågan att reformera välfärdsystemen. Den franska statsskulden uppgår till 120 procent av BNP (den svenska kring 35 procent, i jämförelse), skyhögt över kriterierna för finansiell stabilitet för den europeiska valutan. Detta i ett läge då Frankrike tillsammans med Tyskland måste drastiskt öka sina försvarsutgifter för att Europa som helhet ska kunna möta hotet från Ryssland, när USA sviker.

Utbredd social oro, plundring av affärer runt landet, eskalerande gatuvåld, stängda skolor, extrema grupper som utnyttjar ungdomar för egna syften – detta är inte ett skeende i Frankrike som främjar sans och att landet kan vara med och ta ansvar för demokratiernas gemensamma försvar i Europa. Vad som står på spel är inte estetik utan Europas ordnade frihet och välfärd. Man måste vara kulturredaktör för att inte förstå det.