REFLEKTION. I en krönika i Aftonbladet flyger Peter Kadhammar fullständigt i luften över att Vänsterpartiets exceptionella lyft i muslimskt dominerade valdistrikt granskas och diskuteras. Men man behöver inte vara ”högerextremist” eller ”fascist” för att ställa frågor kring vad som hänt, i såväl EU-valet som nu riksdagsvalet.

En fråga gäller innehållet i Vänsterpartiets kampanj på arabiska och somaliska, i förhållande till partiets allmänna valbudskap. V deklarerar sig ju annars som ett ”feministiskt parti” och som företrädare för HBQT. Hur kan man få ett så starkt stöd från Imamer och islamister, som predikar mannens överhöghet, separation mellan könen i kyrkan och att homosexualitet är synd? Företrädare för det somaliska samfundet säger i intervjuer att deras väljare har haft svårt att förstå den valkampanj som förts på svenska. Därmed blir det särskilt intressant vad de hört från predikstolen och i kampanjen på de språk de talar hemma.

En annan del gäller följderna för Vänsterpartiet, och även för Socialdemokraterna i konkurrens med V om dessa nya väljargrupper. Hur påverkar det hållningen till Israel och kraften i att hålla emot den antisemitism som grasserar i dessa miljöer?

En tredje del rör de kandidater som står på listorna. Genom åren har Sverigedemokraternas kandidat nagelfarits utan nåd i pressen. Är det tabu att granska andra partiers kandidater?

En fjärde och för demokratin viktig fråga är hur röstningen har gått till på sina håll. ”En man, en röst”, lyder en gammal devis – men den kan inte längre innebära att mannen förfogar även över kvinnornas röst.  Till Valprövningsnämnden har kommit in en rad konkreta berättelser om hur muslimska män har gått in i vallokalen med kvinnor som de i vallokalen försett med ifyllda valsedlar och gett direktiv för hur de ska rösta. Så ska det inte gå till i Sverige.

”Klanröstning” är ett knepigt begrepp. Det är varken ovanligt eller nödvändigtvis olämpligt i en demokrati att en grupp av något slag, även etnisk, gärna röstar på en kandidat som anses företräda erfarenheter och intressen hos denna grupp. Det kan vara ett sätt också för grupper som är nya i landet att växa in i demokratin och hävda sin rätt. Kollektivröstning under manlig ledning och bussning är något annat. Den möjliggörs av det svenska valsystemet, som behöv er ses över i den här delen. När man röstar i USA, går man först fram och identifierar sig – som individ – för valförrättarna. Sedan får man av dem en valsedel, går på egen hand in i ett bås och fyller själv i rösten, som man sedan lämnar till en röstmottagare som registrerar rösten, som regel via skanning. Något sådant bör införas även i Sverige.

Distinktioner är nödvändiga i denna diskussion för att den inte ska gå snett. Men låt oss inte återinföra tabun mot att behandla hela detta ämne. Vi fick nog av sådana tabun under en förfärlig period för yttrandefriheten för ett tiotal år sedan, nyligen i detalj skildrad i gedigna böcker av Paulina Neuding och Johan Lundberg.