REFLEKTION. Med valresultatet klart, efter Länsstyrelsernas sluträkning, kan det vara dags att utvärdera även opinionsinstituten. Samtliga spådde korrekt att oppositionen skulle få fler mandat än Tidöpartierna. Solklar segrare i denna huvudfråga blev DN/Ipsos, som i sin sista mätning spådde att övervikten skulle bli 0.4 procentenheter. Den blev 0.7 när allt räknats och bedömts. Närmre verkligheten än så kan ingen begära att en opinionsmätning slutförd flera dagar före valet ska kunna komma. Den är desto mer imponerande som Ipsos vågade gå emot alla andra mätningar och lita till sin egen metod. Endast Ipsos bedömde att valet skulle bli jämnt mellan de två blocken.

VALU:s prognos på valnatten angav blockskillnaden till 2.7 procentenheter, en miss med två procentenheter. Detta trots att fältarbetarna kunde fråga väljare just efter att de faktiskt gått och röstat, och därtill samlade in flerdubbelt fler svar. Det är tydligt att olika partiers väljare är olika angelägna om att delta i undersökningar. Miljöpartisterna svarar gärna på enkäter. Måhända finns det också en bias hos fältarbetarna, vilka personligheter man helst frågor bland dem som lämnar vallokalen.

Man måste dock hålla i minnet att det viktiga med VALU är vad forskare benämner ”internvariansen”. VALU:s primära syfte är att kartlägga hur väljare tänkte och hur de strömmade, med olika bakgrundsvariabler. Lärdomen för medierna är att tolka den första totalprognosen från ”exit polls” med större försiktighet.

En annan väljarundersökning med liknande huvudsyfte är SCB:s stora partisympatimätningar, två gånger per år. Dess stora antal svarande betyder inte så mycket statistiskt som många tror för validiteten i partifördelningen. SCB:s majundersökning valår får enormt genomslag i medierna, och beskrivs som tyngre än andra mätningar. Men SCB har år efter år överskattat Socialdemokraternas väljarandel. Snittet (medianvärde) av överskattningen under de åtta valåren från och med 1994 är 3.15 procentenheter. Denna gång överskattade SCB Socialdemokraterna med hela 5.9 procentenheter. Partiet gavs 33.9 procent av SCB i maj, men fick 28.0 i valet i september. Skillnaden är större än för andra mätningar vid samma tidpunkt.

Det finns något i SCB:s metod som leder till överskattning av S. Återigen: detta är framförallt en tankeställare för medierna, att sluta beskriva SCB:s mätning som något slags guldstandard.

SCB själv har förstås anledning att fundera över sin metod. Den må vara teoretiskt mest korrekt i slumpmässigt obundet urval och efterbehandling. Men totalresultatet imponerar inte. Riksdag och regering borde också överväga att slopa anslagen till SCB för dess väljarbarometrar. De tillkom en gång utifrån misstro mot privata opinionsinstitut. Staten skulle ge en måttstock. Till detta kom tanken att ge en service till partierna och demokratin. Även partier med små resurser skulle få hjälpa att studera undergrupper av väljare och hur strömmarna gick.

Inget av detta väger särskilt tungt längre. Det finns minst fem privata institut som mäter lika seriöst som staten. De har avtal med stora medier, som också bevakar kvalitet och seriositet. De har också börjat göra långtidsanalyser av undergrupper och mönster av olika slag. VALU, baserat hos valforskarna i Göteborg (pionjärer i världen), ger behövligt underlag för eftervalsanalys.

SCB:s valbarometrar har haft sin tid och borde läggas ner, om inte annat i besparingssyfte i nästa statsbudget. Den som blir finansminister behöver många besparingar, så som utgiftspopulismen växte inför 2026 års val.