REFLEKTION. Resultatet av räkningen av de ca 300 000 ”onsdagsrösterna” är mycket överraskande. Dessa röster bestod dels av sena utlandsröster, som säkerligen var övervägande borgerliga, dels av sena förtidsröster. De senare dominerade. Det var ett rimligt antagande att de fångade valvinden mot slutet, som var borgerlig. Men när onsdagsrösterna har färdigräknats visar det sig att skillnaden mellan blocken har ökat med ca 17 000 röster, till vänstersidans fördel. Den var 33 541 när de reguljära distrikten färdigräknats måndag morgon. Den var 25 702 när hälften av onsdagsrösterna räknats. Den är nu 50 359 när även storstädernas onsdagsröster lagts till.

Det sista mandatet går därmed till Vänsterpartiet i stället för, som förväntat, Moderaterna. Det blir 176 mandat för de partier som säger sig vilja se Magdalena Andersson som statsminister mot 173 för dem som vill ha kvar Ulf Kristersson.

Den förklaring som anmäler sig är att Vänsterpartiet gjorde ett så formidabelt val i de stora städernas förorter, och med ökad mobilisering av väljare, att det mer än vägde upp allt annat. V ökade också sin röstandel med ytterligare några decimaler, till 8,4 procent, och är valets segrare.

Vill man uttryckta det enkelt kan man säga att det var Vänsterpartiets valkampanj på arabiska och somaliska som kom att avgöra valet, och dess målmedvetna arbete för att få islamistiska imamer att rekommendera röstning på V. Det parti som sedan Gudrun Schymans dagar kallar sig ”feministiskt” har målmedvetet sökt och fått stöd från imamer som tillämpar strikt könsuppdelning och som predikar att mannen styr över hustrun, brodern över systern.

Paris kan vara värt en mässa, som Henrik IV uttryckte det.