REFLEKTION. Det påstås nu, som i ”klimatdemonstrationen” i Stockholm denna söndag, att ”klimatfrågan” saknas i årets valrörelse. Det är inte korrekt. Den stora klimatfrågan för Sverige finns centralt inför valet: kärnkraftens vara eller icke vara.

Sverige hade den perfekta elproduktionen från klimatsynpunkt: hälften vattenkraft, hälften kärnkraft. Den senare byggdes ut i rask takt på 1970-talet, och det ses idag internationellt som en modell för vad som går att åstadkomma (så t.ex. i en stor studie från MIT). Inga fossila bränslen i elproduktionen.

Så kom årtionden av felvandring och nedläggning av kärnkraft. Nu har Tidö-regeringen försökt skapa förutsättningar för ny kärnkraft i Sverige. Mp, V och C är emot, S vankelmodigt.
Vind och sol kan inte bära ett stabilt system. De förfular också landskapet. Det beror i grunden på att den energi de fångar upp är så utspridd och därför fordrar stora arealer. Alternativet till kärnkraft för stabil elproduktion är inte vindkraft utan naturgas.

Vad regeringen gjort ifråga om minskad reduktionsplikt etc har noll inverkan på klimatet i världen. Import av palmolja för reduktionsplikt är heller ingen modell som världen i övrigt kan följa. De som säger nej till kärnkraften, och förordar sådant som reduktionsplikt, tycks mer intresserade av att få känna att svenska folket späkas än att i verkligheten bidra till mindre temperaturökning i världen som helhet. Det tål att påminnas om att klimathotet handlar om hela globen, inte om några symbolåtgärder i Sverige, som står för en tusendel av utsläppen av koldioxid.