REFLEKTION. I morgon lördag 4 juli fyller USA 250 år som egen nation. Det unga landet är inte längre så ungt. I juninumret av magasinet Axess skriver Svante Nordin, Lars Trägårdh och jag varsin essä om USA:s tillblivelse. Numret rekommenderas (som alla utgåvor av denna ypperliga tidskrift).

Den centrala meningen i Självständighetsförklaringen anger den nya statsbildningens mål, att säkra ”Life, Liberty and the Pursuit of Happiness”. Observera att deklarationen inte talar om medborgarnas lycka, utan om deras rätt att sträva efter lycka. Statens roll ska vara att säkra inre och yttre säkerhet för folket samt en sådan rättsordning, inkluderande äganderätten, att var och en ges möjlighet att med användning av sin talang och sin ambition söka förverkliga ett gott liv.

Den konstitution som trädde i kraft 1789, 13 år senare, skapade de institutioner som skulle hålla samman nationen och samtidigt hindra auktoritärt styre. Men det är The Declaration of Independence från 1776 som gav USA dess själ. Gradvis, och under många konvulsioner, har den gett en ledstjärna för att föra landet rätt. Med dess inspiration avvecklades slaveriet och gjordes USA successivt bättre. Som Martin Luther King uttryckte det i sina mest berömda tal (med anknytning till vita absolutionister på 1800-talet): ”The arc of the moral universe is long, but it bends toward justice.”

Självständighetsförklaringens ord var vad alla måste relatera rådande verklighet till. Gapet mellan ambition och realitet födde reformrörelser.

Det är för övrigt en myt att Självständighetsförklaringen skrevs lite på egen hand av Thomas Jefferson och speglade just hans universella idéer. Kärnmeningarna hade redan I maj 1776 formulerats av George Mason i dennes förslag till rättighetsförklaring för Virginia. Jeffersons roll var inte att uppfinna något nytt och eget, utan att sammanfatta ”det amerikanska sinnet” så som det redan rådde fundamental enighet om. Han var en ”skönskrivare”, inte en skapare av idéerna i självständighetsförklaringen. Och vackert skrev han.

Med alla brister i USA, bör man likväl kunna se det mirakel det är att ett land byggt av människor från alla hörn av världen har kunnat formas till ett så vitalt och framgångsrikt samhälle. Den gemensamma grundidén för nationen, fastslagen för 250 år sedan, har bildat det kitt som gjort detta möjligt. Som löftet om Amerika formuleras på piedestalen till Frihetsgudinnan, vid inloppet till hamnen i New York, i en rörande dikt av den judiska poeten Emma Lazarus: ”Give me your tired, your poor, your huddles masses yearning to breathe free”. Med anslutning till ”the American creed” blev de alla just ”amerikaner”.

Jämsides med firandet av 250 år för USA pågår fotbolls-VM. Läktarna är fyllda med 60-70 000 åskådare för varenda match och intresset är överväldigande. Flera miljoner besökare har kommit till USA för VM. För många av dem är det första gången de möter det verkliga USA. Deras intryck är chockartat. Besökarna tycks, av döma av samfällda berättelser, omfamna allt amerikanskt med en entusiasm som smittat också lokalbefolkningen. Allt är stort – pizzorna, revbensspjällen, Walmart – och de amerikaner de möter har öppna hjärtan, är lätta att få kontakt med och visar ett så generöst välkomnande att gästerna knappt tror sina sinnen. Ty de har hört och sett via medier världen runt att USA är ett förfärligt land.

Kontrasten mellan vad besökarna trodde om USA och vad de mött i verkliga livet är total. Detta är tankeväckande. USA är inte Trump. Det verkliga USA består av människor som arbetar hårt, är äkta och levande och som regel öppna mot andra – mer ofta än inte, och framförallt mer vanligen än i de flesta andra nationer. Tänk att det ska behövas ett fotbolls-VM för att upptäcka det.

Mediabilder är en sak, verkligheten nästan alltid en helt annan. Det gäller inte bara för USA, men i hög grad rörande bilden av USA