REFLEKTION. Vill säga något om två teser kring Iran, den ena återkommande i Europa, den andra i USA. ”Vad USA och Israel gör strider mot internationell rätt.” ”Vi måste ha ett mer begränsat mål än `regime change´”.

Internationell rätt ger endast två möjligheter för utländsk intervention. Den ena är via auktorisation i FN:s säkerhetsråd. Den andra är om regeringen i ett land själv ber om stöd utifrån (som Ukraina). Den första vägen blockeras av att Ryssland och Kina har veto. Den andra vägen är inte tillämplig när regimen själv är problemet, som med prästväldet i Iran.

Vad som saknas i denna tolkning av internationell rätt är hänsyn till människorna, inte bara staterna. En rätt som enbart gäller stater kan ibland komma i konflikt med mänskliga rättigheter, som också är en del av FN. Detta är uppenbart i fallet Iran. Över 30 000 människor har mördats av regimen bara de senaste veckorna, av det enda skälet att de demonstrerade för förändring. Det lär vara det största massmordet från en regim sedan Rwanda. Ska inget få göras åt en sådan mördarregim, med hänvisning till att det är ”staten” som har all internationell rätt?

”Regime change” ställs nu i den amerikanska politiska debatten i motsättning till målet att förhindra Iran från att utveckla kärnvapen och långskjutande missiler. Att hindra det senare anses godtagbart, men inte att ha som mål att få bort regimen. Motsättningen är falsk. Som Inga Thorsson, salig i minne, ofta påpekade finns kunskapen om hur man producerar kärnvapen och den kan inte utplånas. Uppgiften måste därför bli att med politisk vilja motverka dess spridning och användning.

I fallet Iran är det regimens karaktär och dess viljeinriktning som är problemet. Det är en regim som är besatt av att utplåna Israel, om möjligt med kärnvapen, och att stödja terrorism både i Mellanöstern och i västvärlden. Den har kvar sin fulla avsikt att fortsätta på den vägen. Det är själva regimen som måste bort. Detta både för människornas frihet och framtid i Iran och för fred i en region där Iran är den stora faktorn bakom så mycket elände. Ingen ”stabilitet” (ett annat ord som används i den pågående debatten) är möjlig så länge denna hatfyllda, medeltida regim är kvar. Med den borta, finns utsikter för att även Saudi-Arabien med flera ansluter sig till the Abraham Accords och att en ny era av fred och ekonomiskt samarbete kan inledas i Mellan-Östern.

”Men det finns ingen plan”, sägs det då. Visst, det finns utmaningar i livet som är så svåra att komplexa att ingen kan planera fram den utgång vi alla önskar. Vem kunde på förhand veta hur processen för att avveckla Sovjetväldet skulle komma att te sig? Det hindrar inte att det var rätt av Ronald Reagan att pressa på med det målet. Att inte göra någonting var oacceptabelt. Också nu, det är rätt att försöka skapa villkor som ökar chansen till att regimen åker ut; så långt möjligt bör det förenas med åtgärder som hjälper alternativa krafter att ta över och delar av eliten att byta sida.

Perserna är ett ovanligt välutbildat folk, och med en djup historia av civilisation. I svenska skolor är det väl känt att persiska familjer är bland de mest studieorienterade och ambitiösa. Det är en olidlig skam att ett sådant folk ska terroriseras av en klick fanatiska präster som byggt en säkerhetsapparat av känslolösa mördare, inklusive brunskjortor på gatorna som inte står nazisterna efter i grymhet.

Det är rätt att ha som mål att få bort denna förfärliga regim, lika rätt som det var på 30-talet att försöka få bort Hitler.