REFLEKTION. Jag trodde inte att president Trump skulle slå till militärt mot Iran. Han hade starka inrikespolitiska skäl för att inte inleda ett nytt aktivt krig. Opinionsmätningarna visar entydigt att de amerikanska väljarna tycker att presidenten ägnar för mycket tid åt utrikesfrågor och för liten uppmärksamhet åt den inhemska ekonomin. Ett nytt krig i Mellanöstern driver också upp oljepriserna i ett läge då ”affordability”, däribland låga bensinpriser, står i fokus inför mellanårsvalet i november. Iran hotar nu stänga Hormozsundet, den viktigaste leden för export av olja i världen.

Trump är besatt av att hindra Demokraterna att ta över Representanthuset, då detta skulle kunna leda till att han ställs inför riksrätt en tredje gång, unikt i amerikansk historia.

Så, varför detta och varför nu? Det som läckt ut från förhandlingarna med Iran i Geneve säger att prästregimen visade tillräcklig vilja till eftergifter för att ett nytt avtal av samma slag som Barack Obama träffade låg inom räckhåll. Trump hade kunnat ta det, och sedan ägna de kommande månaderna åt inrikes kampanj inför valet.

Detta är ett ”war of choice”, konstaterar Richard Haas, den säkerhetspolitiske nestorn. Regimen i Iran är förfärlig och bidrar till elände både för befolkningen i Iran och i omvärlden. Men det fanns inget akut i detta moment som kräver ett militärt angrepp. Det var inte många månader sedan som Trump själv fastslog att USA ”obliterated” Irans kapacitet att utveckla kärnvapen.

Därtill manade Trump till ”regime change”, något han varit noga med att inte göra tidigare. Han har alltid åberopat snäva amerikanska intressen för utrikes aktioner, som i Venezuela, inte universella värden, som att bidra till frihet för andra folk.

Trump är oberäknelig. Just som man började se ett mönster för en ”Trump doctrine”, upphäver han nu själv denna doktrin.

En dynamik kan handla om ett känt fenomen genom historien, nämligen att ”the means define the end”. När väl USA har samlat en så enorm armada av skepp och militär kapacitet, anmäler sig naturligen frågan ”vad gör vi med den?” Den kan inte sitta där utan uppdrag vecka efter vecka. Lika bra att gå till attack, en gång för alla, när vi nu har både resurser och planer redo.

Aktionen ger också relief till Trumps löfte för några veckor sedan, att ingripa till stöd för folkupproret mot prästdiktaturen, på gatorna runt Iran. Han gjorde sedan ingenting, efter att ha satt en röd linje. Tusentals demonstranter sköts och avrättades av regimen, utan någon åtgärd från USA. Det upplevdes som ett svek.

Anledningen till passiviteten då kan ha varit att presidenten hade sänt nästan alla hangarfartyg och andra resurser till kusten utanför Venezuela. Israel var heller inte berett.

Så kanske kommer det amerikanska svaret nu. Man kan hoppas att förtryckets värsta bastioner – det Republikanska gardet, de domare som utfärdat dödsdomar på löpande band, de styrande ayatollorna – förgörs, inte bara Irans missiler. Den stora frågan är förstås sedan om det finns någon intern kraft inom eliten, till exempel militären, i Iran som skulle vara beredd att söka ta över makten från despoterna inom teokratin. Som John Bolton nyss påpekade på CNN, behöver de militära aktionerna kombineras med strategier och kontakter för att stödja alternativa krafter för Irans framtid. De kan finnas inom militären, när de får klart för sig att aytatollornas skräckvälde är över.

Iran har en stor, ofta välutbildad, befolkning med västerländska värden som vill befrias från detta medeltida prästvälde. Måtte det hända.