REFLEKTION. Min näre vän Jan-Olov Johansson, Uppsala, har avlidit. Han fick i relativt unga år diabetes och har länge kämpat med följderna. Till sist orkade inte hjärtat.

Jan-Olov byggde upp Vetenskapsradion till ett av Sveriges Radios mest uppskattade program. Hans milda och kunniga röst var omisskännlig. Varje år under sin aktiva tid gjorde han längre intervjuer med nobelpristagarna. Som utbildad agronom engagerade han sig i projektet Växtnoden inom Kungl. Skogs- och Lantbruksakademien, där han var ledamot. Syftet var, som alltid med Jan-Olov, att främja ett vetenskapligt synsätt där flum och felföreställningar annars härjade. I Upsala Nya Tidning var han en perspektivrik kolumnist, sedan han slutat som chef för Vetenskapsradion.

Jan-Olov var också en social begåvning. Han var uppskattad samtalsledare för många populärvetenskapliga evenemang på Uppsala universitet. Han utnämndes till medicine hedersdoktor vid universitetet. I televisionen fungerade han som domare i frågetävlingar för ungdomar och gladdes åt att kunna lägga till egna berättelser som väckte förundran över naturen.

Vi möttes på Stanford hösten 2000, och sökte tillsammans upp ledande forskare inom biologi och medicin för att komma underfund med följderna av den fulla kartläggningen av det mänskliga genomet, ett ofantligt genombrott i en arts förståelse av sig själv. Många av dem vi besökte, och deras institutioner, har senare belönats med Nobelpriset. Det gäller även årets amerikanska pristagare i medicin och fysiologi, som kommer från Institute for Systems Biology i Seattle, vars grundare Leroy Hood vi förde ett minnesvärt samtal med.

Jan-Olovs gjorde sina radioinslag med lätt ton; han var ett med sitt medium och behärskade det till fulländning.

Vi har fört långa och roliga samtal var och varannan dag sedan dess, vindlande i ämnen och perspektiv. Jan-Olov var fylld med kunskaper och historier om djuren och deras värld, särskilt fåglar men han gjorde också ett frågeprogram i radio om hundars liv och egenheter. På familjegården i Sätila i Marks kommun skapade han något av en ekologisk park, med damm och plantering av en mångfald av trädslag. Den består.

Det var lustfyllt och lärorikt att samtala med Janne, och ibland med absurdistisk humor.

Hans underbara hustru Jenny Kreuger, docent vid Ultuna med sin forskning om pesticider i vatten, var hans livskamrat under 45 år och stod honom bi genom både glädje och sjukdomar. Uppgiften att undervisa barnbarnen Elias, Thea och Knut om naturens under höll honom nog levande flera extra år.

Jan-Olov var en viktig del av mitt liv och jag kommer att sakna våra samtal mycket. Må Jenny finna bäring, med hjälp av den stora och varma familj hon byggt med Janne.