REFLEKTION. Det finns vissa ämnen som bör diskuteras med särskild varsamhet, då de berör de djupaste och mest komplexa skikten av människans existens. Abortfrågan är en, frågan om dödshjälp en annan. Adoptionsfrågan hör också till denna kategori. I den frågan har nu en statlig utredare marscherat in med tunga kängor, i en kombination av förbud mot alla utländska adoptioner framåt och fördömande av dem bakåt.

Vi är inte så få familjer i Sverige som har egen erfarenhet som adoptionsföräldrar. Vi drar oss för att yttra oss i den pågående debatten. Vi vet att vi älskar våra adopterade barn lika mycket som om de burit våra gener, men bara barnen kan säga om de anser att vi med adoptionen har förgripit oss på deras liv. När jag häromdagen samtalade med min son, adopterad från Sri Lanka 1981, använde han ord om utredaren som är för profana för att återges i skrift.

Många adoptivbarn är framgångsrika. Tove Lifvendahl, Svenska Dagbladets politiske chefredaktör, är född i Sydkorea och uppväxt i Arbrå, Hälsingland (som framgår av hennes dialekt). Jag vill varmt rekommendera hennes huvudledare i söndagens SvD, skriven med djup insikt om det mänskliga. Allas livsöden är mirakel, ämnen för romaner som den fina författaren Majgull Axelsson en gång skrev. Att vara född i Sverige innebär inte att man saknar drama och förflyttningar, uppbrott och trauman. De är en del av att vara människa.

Som ansvarig utgivare för Dagens Nyheter tog jag 2001 beslutet att inte ta in annonser för den tidens Sverigedemokrater, då partiet hade på sitt program att förbjuda utländska adoptioner, grundat på värdering av barnets härkomst (Jimmie Åkesson såg sedan till att denna programpunkt togs bort). År 2025 driver DN nu linjen att adoptioner av barn utan svensk härkomst ska förbjudas. Det är förbluffande, om man inte förstår att det är ett led i tidningens kampanj, på alla sidor men inte minst ledarsidan, att skada Ulf Kristersson som en gång var ordförande i den seriösa organisationen Adoptionscentrum.

Den som har engagerat sig i ett svårt frivilliguppdrag tar alltid risken att bli utsatt för kritik för något som hänt eller som inte fullt förståtts under mycket komplexa omständigheter. Bara den som aldrig tar på sig något ansvarsuppdrag av betydelse undgår denna risk, men är samtidigt ofta först att kasta stenen.