Detta krävs för att få bukt med dagens betygsinflation
18 mars 2024
Kategorier
InläggREFLEKTION. I Agenda i SvT söndag kväll gavs åter bilden att företag per definition agerar oetiskt. Detta är den gängse berättelsen i dagens medieklimat. Det konkreta ämnet denna gång gällde betygsinflation. Jag törs säga av lång och djup erfarenhet att ingen ägare eller ledning för en seriös skolorganisation driver på för att lärare ska sätta högre betyg än vad de anser sig kunna motivera. Det vore självmord, inte en framgångsfaktor. Etiska krav är heller inget människor lämnar bakom sig bara för att de arbetar med aktiebolaget som organisationsform; detta är en socialistisk fördom om företagande. Och det är lärare som sätter betyg, under ledning av rektorer. Hur skulle en ägare kunna förmå betygsättande lärare att agera på tvärs med deras moral och övertygelse?
De studier som utförts av nationalekonomer lider av det vanliga grundfelet i denna disciplin – man gör inferenser utifrån statistiska samband, men undersöker aldrig den faktiska handlingslogiken hos de individer som tar besluten. Grundkravet i forskning på ”metodologisk individualism” tycks inte ha nått fram till nationalekonomin som vetenskap.
Att i statistiska analyser, som den från Högskoleämbetet nu senast, använda kategorier som ”friskolor”, ”kommunala skolor”, ”vinstdrivande friskolor” är att på förhand bestämma vilka förklaringsfaktorer som är de viktiga – och utesluta andra. ”Friskolor” rymmer en stor flora av huvudmän och skolor. På gymnasienivå finns 206 olika fristående huvudmän, inom grundskolan 568 olika huvudmän för friskolor. Vad säger att de kan klumpas ihop i karaktär och etik? På vad sätt kan man dra en slutsats om Kunskapsskolan genom att titta på Thoréns?
UHÄ borde släppa grunddata. Högst troligt finns det en varians mellan skolor och huvudmän, där en del friskolor visar bättre överensstämmelse mellan betyg och prestationer än en del kommunala gymnasier. En sådan nyanserad analys borde göras, också för att bättre förstå olika förklaringsfaktorer och samband. Agendas påannonsering, ”Elever som går på friskolor får högre betyg än elever i kommunala skolor”, var en sakligt ohållbar generalisering.
När Lars Strannegård, Handelshögskolans rektor, gjorde sitt uppmärksammade utspel om vad han såg av betygsinflation från gymnasier, pekade han med namn ut tre gymnasier: Östra Real, Campus Manilla och Lundsberg. Östra Real är kommunal, de två övriga stiftelsedrivna. Vad har de gemensamt? Troligen en hög självuppfattning hos såväl skola som elever. Kan den ha lett till att betyg sätts högre än vad som motsvaras av realiteter? Detta tycks mig vara en god kandidat som förklaring. Ingen av de tre är ”vinstdrivande”.
Det finns också en betydande skillnad mellan gymnasieskolor och grundskolor. På gymnasiet styrs valet av skola av tonåringar, inom grundskolan av föräldrar. Betygen från gymnasiet kan vara livsavgörande för yrkesväg, betyg från grundskolan knappast så. Friskolorna på gymnasiet domineras av yrkesutbildningar, med notoriska problem. Inom grundskolan råder enhetlighet i program och kursplaner. På gymnasienivå har den traditionella läroverkskulturen övervintrat i många kommunala gymnasier, genom årtionden av flumvindar, och gett stabilitet i kulturen. Den studie som nu väckt uppmärksamhet gäller betyg från gymnasiet, inte grundskolan. Den studie från 2018 av Jonas Vlachos rörande grundskolan, som ofta åberopas, var metodologiskt undermålig, genom att inte bygga på individdata. När SCB upprepade studien med individdata blev resultatet ett helt annat.
Diskussionen om glädjebetygen präglas också, som i Agenda, av en ytlig analys av kärnfrågan. Allt har sin grund i otydliga kursplaner och ett omöjligt betygssystem.
Kursplanerna är vaga på grund av många år då flum har fått styra, ”postmodernism” säger kritiker som Magnus Henrekson och Martin Ingvar, och ersätta precisa beskrivningar av kunskapsinnehåll. Detta sätter ofrånkomligen sin prägel även på betygskriterierna. Man kan inte precist mäta kunskaper som inte har beskrivits!
Betygssystemet är omöjligt, helt enkelt för att ingen har kunnat ange vad som är olika steg i ”absolut kunskap” på ett sätt som går att tolka enhetligt av många olika bedömare. Varje lärare vet var eleverna i en klass befinner sig i förhållande till varandra. Var klassen befinner sig i förhållande till andra klasser i landet går att normera via centralprov. Detta var grunden för det relativa betygssystemet, som en gång infördes för att kompetenta statliga utredare kom fram till att ett ”absolut” betygssystem inte gick att definiera. Det var ren populism som ledde till att det relativa betygssystemet avskaffades för 30 år sedan.
Nu får man göra det bästa möjliga genom att ange mer precisa kunskapskrav i kursplanerna och förtydliga betygskriterierna. De kan inte skrivas som om elever i de tidiga åldrarna vore forskare.
Nästa steg, som alla talar sig varma för, är extern rättning. Men den förutsätter minst två saker. Dels den nämnda, att kunskapskraven är tydligare angivna. När Skolinspektionen under två månader utbildade externa granskare av nationella prov, visade det sig att de inbördes hade lika stor spridning av sina bedömningar som den mellan skolor i landet (i metodtermer: låg reliabilitet). Det visar att vi har att göra med ett underliggande problem. Den andra förutsättningen är att man överger tendensen att göra alla ämnen till samhällskunskap. Essäer kan inte bedömas på ett enhetligt sätt. Meningsfulla digitala prov med extern rättning förutsätter att proven ges faktakaraktär, särskilt i de naturvetenskapliga ämnena. Det vill inte det pedagogiska etablissemanget på Skolverket och de universitet som hittills haft uppgiften att skriva kursplaner och prov.
Det inger hopp att Magnus Henrekson har regeringens uppdrag att föreslå reformer i betygssystemet. Men han behöver stöd också av nya kursplaner och betygskriterier och av en annan syn på kunskap än den ”progressiva” som präglar pedagogikämnet på dagens svenska universitet.