REFLEKTION. Tv-serien ”Succession” har kommenterats på svenska kultursidor som om den återgav en sanning om företagande. Men ingen kan skapa ett framgångsrikt företag genom att vara odräglig mot sina medmänniskor och enbart ägna sig åt maktspel. Det mest förbluffande med denna såpopera är att ingen i den påstådda företagarfamiljen bryr sig om själva verksamheten.

I verkligheten är företagande en ständig huvudvärk kring verksamheten. Hur håller vi kvalitet? Hur får vi tag på ypperliga medarbetare och hur motiverar vi dem att stanna? Hålls riktningen eller nöts den ner i byråkratisering? När vi växer, hur kan vi se till att de medarbetare som finns närmast kunderna får rätt utrymme och plats i organisationen och inte störs av lager av administratörer? Hur säkras finanserna? Vad gör vi för att vara ett steg före konkurrenterna i vad vi erbjuder människor? Gör vi i praktiken det vi säger att vi står för? Hur vänder vi det som inte fungerar väl? Och mitt i alla sådana överväganden inträffar olyckor som måste hanteras.

Att driva ett företag är inte att glida ovanför. Det är en uppgift som tar all kraft, hela tiden.

Fråga en Cristina Stenbeck om det var maktspel som mest upptog henne när hennes dominante pappa hastigt gick bort.

Det finns en lång tradition i Amerika av att framställa företagare som giriga, ytliga och obehagliga på film. Detta speglar att en stor del av kulturvärlden är ”antikapitalistisk”. Något märkligt, kan det tyckas, med tanke på att film och television i USA är en ytterst konkurrenspräglad marknad.

Nu ska Solsidan i TV4, på sin åttonde säsong, låta paret Sundberg starta förskolor. Förannonsering gör klart vad detta ska gå ut på, nämligen att få fram att de som startar förskolor och friskolor inte bärs av någon inre övertygelse om verksamheten utan cyniskt ser den som ett sätt att tjäna enkla pengar.

Huvudpersonen i serien, Henrik Dorsin, har inte gjort någon hemlighet av var han står politiskt. ”Jag är emot friskolor”, förklarar han i en intervju för tidningen ”Marxist-Leninist Proletären. Organ för kommunistiska partiet.” (januari 2019). Dorsin har skrivit sången ”Tomten är en kommunist”, som gör alldeles tydligt var han befinner sig ideologiskt. Under en valrörelse för några år sedan framställde Dorsin Jan Björklund som nazist, för att Björklund förespråkade ordning i skolan.

Så, till hans heder, Dorsin döljer inte sin ideologiska utsikt och att den präglar vad han gör som komediant. Men många av de tittare som kommer att följa ”Solsidan” till hösten anammar förmodligen intrycket att dess beskrivning av förskolegrundare ligger nära sanningen. Det är förstås också avsikten från gruppen bakom. Den gömmer sig bakom begreppet ”komedi”, till skillnad från Dorsin själv, men vet vad den gör.

De engagerade, professionella kvinnor som brutit sig loss från en offentlig byråkrati för att starta egen verksamhet efter eget huvud och lagt in sitt totala engagemang för att förverkliga något bättre som de tror på – dessa kvinnor ska nu framställas som ytliga, giriga och allmänt obehagliga. Sådan är tidens anda i synen på entreprenörskap inom vård, skola och omsorg. TV4 låter sig göras till redskap för vänsterpropagandan, liksom SvT.

Komedin som skylt för ett budskap är effektiv. Den driver ett budskap, men kan vid kritik av sakinnehållet bara svara med ”ni har inte humor”. Granskningsnämnden för radio och tv har gjort klart att den inte bryr sig om faktapåståenden i program som försetts med etiketten ”humor”. Så friades ”Svenska Nyheter” från lögner av ren förtalskaraktär rörande Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska Skolan. Så gavs fritt spelrum åt vänsterpajasen Jesper Rönndahl för en påstådd kriminalserie i sex delar under titeln ”Vem mördade skolan?”

Ett liknande sätt att vinkla verkligheten under skydd av en beteckning är Vetenskapens Värld i SvT, som lät en aktivist med bakgrund i Miljöpartiet – dömd för att ha spärrat av en väg under en olaglig aktion – göra tre långa program före valet 2022 med vänsterpropaganda i skolfrågan. Detta är inte svårt att åstadkomma i television; det är bara att ordna med ett selektivt urval av ”forskare”. Inför kritik kan redaktionen sedan bara svara att det handlade om ”vetenskap”.

När det här pågår år efter år, med en enda ideologisk riktning – att förtala enskilda alternativ, entreprenörskap och familjers egenmakt att välja – får det sin verkan. Television är ett starkt medium när det gäller att skapa intryck. I svensk television används det genomgående för vänsterpropaganda – men som i de nämnda fallen i en så försåtlig form att de flesta som tittar nog inte förstår att vad de tar del av är fiktion helt och hållet och inte någon spegling av verkligheten.