REFLEKTION. När Jonas Vlachos och Gabriel Heller-Sahlgren enats om en central skolanalys, är det värt att lyssna. Det skedde på DN Debatt den 24 maj, och ämnet var betygen. De båda, med vitt skilda ideologiska synsätt men båda skickliga forskare, formulerar en realistisk beskrivning av orsakerna bakom det som kallats ”glädjebetyg” (Nils Lager var också med på artikeln).

”Grundproblemet är betygssystemet i sig”, fastslår artikeln. ”Att avskaffa konkurrens- och vinstmotiv i skolan kan därför inte förväntas förbättra situationen mer än på marginalen.”

Det betygssystem som gäller sedan början av 1990-talet bygger på att betyg ska sättas på elevers prestationer i förhållande till kunskapskrav. Men dessa kunskapskriterier är närmast omöjliga att formulera så att olika lärare kommer till samma bedömning. Det gäller särskilt när kursplanerna är så vaga som i Sverige, skyr faktakunskaper och hemfaller åt postmodernistiska föreställningar. Ur vaga kursplaner följer ofrånkomligen också vaga betygskriterier. Var och en som har läst betygskriterierna förstår att de är omöjliga att tolka på något objektivt sätt. När Skolinspektionen specialutbildade ett hundratal betygsgranskare, visade sig att dessa skilde sig lika mycket åt i bedömning som lärarna.

Det var ren politisk populism som ledde till att riksdagen avskaffade det relativa betygssystemet. Varje erfaren lärare känner var eleverna befinner sig i förhållande till varandra. Klassens placering på en normalkurva kan sedan normeras med centrala prov. Som Vlachos och Heller-Sahlgren skriver, är lärare inte mer än människor. När de har svårt att tolka de betygskriterier som formulerats på Skolverket tenderar de gå tillbaka till det relativa tänkandet.

I en mycket kunnig och intressant essä i magasinet Smedjan går docent Erik Lakomaa igenom vad forskningen säger om betygsinflation. Han visar bland annat att stora skolkoncerner sätter mer rättvisande betyg än andra huvudmän (kommunala och fristående). Stora skolor har vidare en bättre konsistens i betygsättningen än mindre skolor. Han tolkar detta som att stora organisationer och skolor också har kunnat utveckla en större professionalitet, däribland att ha system för ”medbedömning”, där flera lärare samtalar om bedömningen. Han konstaterar också att stora koncerner saknar incitament att ha betygsinflation, i vart fall inom grundskolan. Systematiska glädjebetyg kan leda till kritik från Skolinspektionen och rentav riskera tillstånden. Företag med många skolor i landet är starkt beroende av gott anseende. Betyg från grundskolan är heller inte så avgörande för valet av skola, eftersom elever som regel kommer in på sin valda linje på gymnasiet.

Jag kan vidimera vad Erik Lakomaa skriver. Direktiven från ägare, styrelse och huvudkontor hos Internationella Engelska Skolan är hårt inriktade på att bekämpa tendenser till betygsinflation. Stora avvikelser mellan resultat på nationella prov och slutbetyg leder till kritik mot skolan och dess ledning. Det kvalitetssystem som vi utformade för 15 år sedan bygger vad gäller akademiska resultat helt på de nationella proven, inte alls på betyg och meritvärden från betyg. Det finns inget som helst incitament för rektorer att driva upp betyg med konstlade metoder, tvärtom. De etiska riktlinjerna, antagna av styrelsen, är entydiga: ”Vi sätter korrekta betyg i våra skolor efter bästa möjliga sakliga professionella bedömning och böjer oss inte för försök till olämplig påverkan.”

Det problem rektorer ibland möter i ämnen som inte är föremål för nationella prov är att lärare hävdar att eleverna i deras klass är värda mycket höga betyg, i ämnen som musik, ”art” och slöjd. Trycket kommer då underifrån, inte uppifrån. Rektorer kan ha svårigheter att i dessa situationer driva en restriktiv linje mot den betygsättande läraren.

Till bilden hör, som Lakomaa också påpekar, att ambitiösa skolor fortsätter att driva arbetet läsåret ut, även och inte minst i nian så att eleverna ska komma väl förberedda för gymnasiet. Om då de nationella proven genomförs redan flera månader före skolavslutningen, kan lärare ge beting: ”Du ligger på C, men om Du visar de sista månaderna att Du med extra ansträngning kan göra det här, har Du möjlighet att uppnå ett B.” Detta är inte fel, utan helt rimligt.

Vänstern, medierna och tyvärr även en del borgerliga företrädare påstår gång på gång att friskolor sätter glädjebetyg för att dra till sig elever och ”öka vinsten”. Med möjligen några undantag på gymnasienivå är detta en falsk verklighetsbeskrivning. Seriösa huvudmän, och särskilt de största koncernerna, arbetar i själva verket hårt för att motverka betygsinflation.

Skolminister Lotta Edholm har sakligt sett skäl att fokusera på vad som bör göras åt betygssystemet – enligt rekommendationen från Vlachos/Heller-Sahlgren –  i stället för att hemfalla åt illusioner om att mer granskning eller fristående rättning utan ändring i kursplanerna eller attacker mot friskolor skulle kunna lösa problemet. Karl Sigfrid skrev utmärkt om detta i en huvudledare i Svenska Dagbladet (29 maj), under den talande rubriken: ”Avsluta experimentet med betygen”.