REFLEKTION. Partier som vinner val rusar in i den svåra uppgiften att ta ansvar. Den är så krävande att den fokuserar sinnet. Det finns vanligtvis inte tid för internt självplågeri i ett parti som just gått in i regering.

Partier på den förlorande sidan har däremot tid att noga begrunda valutgången och rentav för en tid betvivla kursen. För socialdemokratins del blev dock den fasen mycket kort efter 2022 års riksdagsval. Partiet gjorde visserligen sitt näst sämsta val någonsin, men det var det första på lång tid med uppgång i förhållande till föregående val. Lättnaden över att slippa en regeringsförhandling med V, Mp och C är påtaglig. Även kriser som man har stort medansvar för, som elförsörjningen, hamnar nu i knäet på den nya regeringen. Partiledaren möts med stort förtroende och sitter säkert. Den ledande partiföreträdaren Daniel Färm förklarade i en debattartikel (DI 29/9, 2022) att ingen omprövning behövs för S.

Vänsterpartiet tycks däremot ha en självprövande diskussion. Den handlar om relationen till det större socialistiska partiet, Socialdemokraterna. Men den rör också den djupare frågan huruvida partiledarens vridning av partiet till mer traditionell klass- och industriarbetarpolitik, bort från Gudrun Schymans typ av löslig feminism och ekologism, kan ha bidragit till besvikelsen i valet. Partiet kunde också ha anledning fundera över varför dess kampanj mot ”vinst i välfärden” i ännu ett val slog slint som valvinnare.

Centern har sin självprövning, kopplad också till valet av ny partiledare efter den starka och populära Annie Lööf.

Det stora mysteriet är Miljöpartiets uteblivna självprövning. Trots att klimatfrågan är mediernas älsklingsfråga fortsätter partiet att ligga runt fyra procent i väljarkåren, kanske fem procent med tillfälliga stödröster från Jan Guillou och andra av hans sort. Och den ungdomsvåg som så många trodde skulle inspireras av Greta Thunberg uteblev helt. Miljöpartiet fick den här gången lägre stöd bland unga väljare än i snitt i väljarkåren. Skolvalet var rena raset för de gröna. Till detta kommer att andra partier har fått lära att beröring med Mp är djupt impopulärt i väljarkåren. För både Centern på landsbygden och Socialdemokraterna över mellan-Sverige finns inget så negativt som att uppfattas gå i allians med Miljöpartiet.

Borde inte valet ge anledning till begrundan hos ”de gröna”? En sakfråga kunde vara synen på kärnkraft som inslag i reduktionen av fossila bränslen. En annan om partiet gjort sig till för mycket av bromskraft för näringslivets utveckling, liksom i människors vardag.

Men där finns också frågan om partiets placering på den politiska skalan. Förra språkröret Birger Schlaug, som övergått till kommunisternas parti, skrev häromdagen en hätsk artikel i nättidningen ETC mot entreprenörskap och valfrihet, i en ton typisk för Schlaug. Men sanningen är ju att Schlaug inte hade behövt byta parti. Miljöpartiet har numera nästan exakt samma politik och budskap som Vänsterpartiet, i vart fall i huvudlinjerna.

En gång i tiden representerade Miljöpartiet en frihetslinje, med starkt stöd för entreprenörskap inom vård och skola, och kraftfull plädering för familjers egenmakt. Det var Maria Wetterstrands parti, senare med Mikaela Valtersson som ett av språkrören och med Mats Pertoft som skoltalesman. Friskolorna kände sig ha en förkämpe i Miljöpartiet.

I dag är Miljöpartiets företrädare på samma linje som Vänsterpartiet. Det verkar heller inte finnas några krafter alls inom partiet som vill ha det annorlunda – de finska grönas försvar av kärnkraft och de tyska grönas pragmatiska syn på näringslivet kommer i åtanke. Nej till svenskt medlemskap i Nato är en annan position från Miljöpartiet som tycks given internt.

Miljöpartiet kan förmodligen även fortsatt räkna med socialistiska stödröster, när det behövs för att rädda partiet över småpartispärren. Men för alla andra partier, inklusive Centern och Socialdemokraterna, är nu Mp ett varningsmärke – varje beröring med detta parti har negativa konsekvenser. För väljare i mitten finns inte Miljöpartiet längre som möjligt alternativ. Därmed har partiet också låst in sig i en politisk position utan mycket av handlingsalternativ, varav följer också svag förhandlingsstyrka.

Det är ovanligt att ett parti är så enat kring en förlorande linje att det inte finns några röster alls för en positionsförflyttning. Detta bara som en notering.