Minns någon Pragkuppen 1948?
07 september 2022
Kategorier
InläggREFLEKTION. Efter det fria valet i Tjeckoslovakien 1946 tillsattes en demokratiskt vald samlingsregering. Övriga partier godtog kommunistpartiets ledare Klement Gottwald som statsminister. Av 26 statsråd kom elva från kommunistpartiet. Men med sin makt över inrikesministeriet kunde kommunisterna ta över polisen. De borgerliga ministrarna avgick i februari 1948 i protest mot bland annat detta, och i syfte att åstadkomma nyval. Kommunisterna skulle förmodligen ha förlorat ett sådant, efter ett hårt och impopulärt styre. Kommunisterna svarade med väl organiserade massdemonstrationer och beväpnat ”arbetarmilis” på gatorna, följt av generalstrejk. Under detta tryck, och med sovjetiskt hot i bakgrunden, böjde sig presidenten och godkände en ny regering med kommunistisk dominans. Detta blev slutet för demokratin i Tjeckoslovakien. ”Folkdemokrati” infördes med en ny konstitution.
Detta var ”Pragkuppen”. Den bildade en viktig bakgrunden till bildandet av Nato 1949.
Nu begär det svenska kommunistpartiet, namnbytt till Vänsterpartiet, att få komma in i regeringen för första gången, detta under en höst då Sverige ska försöka ro Nato-medlemskap i hamn. Påminns socialdemokrater, miljöpartister och centerpartister nu under valrörelsen om risken med att hjälpa fram kommunister till makten? Har Pragkuppen nämnts i tidningsdebatten inför valet på söndag? Hörs maningar om att inte vara naiva inför ett parti med den historien?
Nej. I stället är det en bok om hur Hitler tog över makten i Tyskland 1933 som ständigt återkommer som argument. Nationalistiska men demokratiska partier var naiva som trodde sig kunna kontrollera Hitler, konstaterar man. Och därifrån dras en direkt inferens till Jimmie Åkesson i Sverige 2022. ”Ge honom inflytande och svensk demokrati hotas!”
Detta är uppriktigt sagt nonsens. Åkesson är ingen Hitler och han hotar inte svensk demokrati, lika lite som Pragkuppen 1948 är relevant för bedömningen av Dogistar. Om vänsterledaren fick starkt inflytande över synen på företagande och ekonomi riskerar vi en gradvis nedgång, för vilken Venezuela ger bättre ledning än Sovjetväldet. Vad gäller Åkesson och SD har vi – som Nordenkännaren Janerik Larsson visat – bättre exempel från våra nordiska grannländer på vad som kan hända. När Dansk Folkeparti, Sannfinländarna och Fremskrittspartiet, SD:s broderpartier, getts inflytande och ansvar, har de fått stora besvär. De danska socialdemokraterna anpassade sin invandringspolitik, och drog undan mattan för Dansk Folkeparti hos arbetarväljarna. Någon fara för kupp a la Berlin 1933 eller Prag 1948, från partier på nedgång i opinionen, är bortom all föreställning. Svensk politisk kultur har också varit duktig på att inkorporera nya partier i det etablerade systemet; det är mer än ett nytt parti som gått från att vara ostyrigt till att lugnt dricka kaffe och sitta på långa möten i utskott och kommittéer. Detta är mer signifikant för Sverige än Hitler.
Två saker kan allvarligt sänka medborgarnas förtroende i en demokrati som Sverige i dag. Det ena är om djupgående samhällsproblem inte hanteras väl av det politiska systemet. Det andra är om det saknas varje trovärdigt alternativ till den styrande makten.
I båda dessa avseenden finns anledning till oro. Det ter sig osannolikt att en regering beroende av Vänsterpartiet och Miljöpartiet skulle kunna lösa energikrisen långsiktigt, med kärnkraft som ett viktigt element, eller se till att demokratin med hårda metoder återtar kontroll av alla territorier i landet (se Magnus Henreksons viktiga artikel i SvD 3/9 om bakgrunden till den italienska maffians framväxt när staten inte längre gav skydd).
Och vid en borgerlig kollaps i valet på söndag följer svår kris för alternativet till permanent socialdemokratiskt styre av staten. Vad som följer i spåren av defaitism hos halva befolkningen inför en sådan utveckling är svårt att förutse, men knappast hälsosamt för en vital demokrati.