REFLEKTION. Socialdemokraternas kampanj mot friskolor är djupt ohederlig. Partiet driver hårt att allt ska förändras men vill samtidigt få människor att tro att det mesta ska förbli detsamma. Plus ca change, plus c´est la même chose. Se senast debattartiklar den 18 augusti av skolministrarna i både Expressen och Aftonbladet.

Möjligheten att välja skola har under loppet av 30 år blivit en integrerad del av den svenska modellen. Andra sidan av denna rätt är att det finns ett brett utbud av skolor, utöver de kommunala. Rätten att välja förutsätter rätten att erbjuda, som sociologen Casten von Otter konstaterade i en bok om valfrihetens förutsättningar.

Socialdemokraterna har nu gjort det till en central del av sin valplattform att förbjuda alla friskolor som drivs genom den väl etablerade aktiebolagsformen. I somras tillsatte regeringen en utredning med det uppdraget. Tre friskoleelever av fyra går i skolor vars huvudmän är aktiebolag. Hur kan man hävda att ett förbud riktat mot alla dessa skolor inte skulle ha någon effekt?

Ett första argument från skolministrarna är att det ju finns friskolor som drivs i form av förening, kooperativ eller stiftelse. Och de ska tills vidare få vara kvar. Men att enbart ha dessa huvudmän kvar, skulle innebära en drastisk reduktion av antalet friskolor. Den reella valmöjligheten för föräldrar skulle minska kraftigt. Dessa andra huvudmän saknar också oftast drivkrafter för att expandera. Aktiebolagen, däremot, har i hög grad etablerat friskolor i invandrartäta förorter, visade en noggrann ekonometrisk studie från Finansdepartementet/ESO häromåret.

Ministrarna förtiger att S-regeringen lagt förslag som skulle rycka undan grunden även för de så kallade ”idédrivna” friskolorna. Även de skulle få se sin skolpeng sänkt med 8-10 procent, enligt den proposition som regeringen ville få igenom i riksdagen våren 2022. Marginalerna är så små att de flesta knappast skulle överleva en sådan sänkning av skolpengen.

Men argumenteringen bygger också på en socialistisk vanföreställning om vad som är ett företag och en skola. Ministrarna menar att även skolorna med aktiebolag som huvudmän rent fysiskt nog skulle finnas kvar. Alltså ingen anledning till oro. Vad de inte vill förstå, eller inte vill att föräldrar ska förstå, är att den fysiska strukturen inte är en skolas själ.

Om dagens huvudmän bakom till exempel Kunskapsskolan, Pysslingen och Internationella Engelska Skolan förbjöds, skulle skolorna heller inte existera, så som vi känner dem. De skulle inte längre kunna drivas med de idéer och den kultur som i dag bär dem. Socialister förstår inte entreprenörskapets natur, och vad som krävs av övertygelser och drivkraft för att hävda bestämda koncept, med ett ledarskap som omvandlar det till verklighet. Allt detta, vad som gör skolor som de nämnda till vad de är och står för, är lätt att slå sönder men omöjligt för byråkrater att återskapa.

En annan aspekt som ministrarna är rädda att föräldrar ska fatta är att socialisterna söker använda deras barn som redskap för politiska syften. S-regeringen vill helt avskaffa den intagsregel som alla kan förstå och själva påverka, nämligen kötid. Liksom den bakomliggande Åstrandsutredningen har de varit försiktiga med att säga vad som ska komma i stället, när det finns större intresse än platser för en viss skola.

Men om man förbjuder kötid, och avvisar tester, finns bara dessa metoder kvar: kvoter och lottning. Kvoter kräver att man delar in barn efter deras härkomst och sedan fördelar dem på skolor. ”Bussning” är en konsekvens. Lottning är det totala godtycket. Det bidrar till vad psykologer kallar ”inlärd hjälplöshet” – se professor David Magnussons viktiga essäer om detta fenomen. Människor tappar möjligheten både att förutse och att påverka utfall med egen handling. I större format leder det till ett sjukt samhälle.

De socialdemokratiska ministrarna målar ut de friskolor som drivs i aktiebolagsform som usla, för att samtidigt uttrycka bekymmer över de föräldrar som inte får plats där på grund av det stora intresset. Bristen på logik är total, men så uttrycker den heller inte de verkliga bevekelsegrunderna.

Sanningen är att socialister inte vill att familjer ska kunna bestämma själva över viktiga beslut i sina liv, som val av skola och vård. Men de förstår att det kan vara känsligt i en valrörelse att säga just detta. Därför denna absurda argumentering, längs linjen att allt ska förändras och ändå förbli detsamma.

– – –

Hans Bergström är docent i statsvetenskap och f d chefredaktör DN. Han är verksam på ägarnivå i Internationella Engelska Skolan och gift med dess grundare Barbara Bergström