REFLEKTION. I skoldebatten används ”lobbyism” ständigt som ett skällsord. Senast sker det i en ytlig ledartext i DN (10/7) av Arvid Åhlund, under rubriken ”Moderaten som klädde av friskolelobbyn”. Den Åhlund hyllar är kommunens starke man i skånska Lomma, som förseddes med ett idolporträtt på nyhetsplats i DN den gångna helgen.

Vad är nu en ”lobbyist”? Jo, någon som a) försöker påverka beslut och debatt på ett område, b) som samtidigt företräder ett intresse på samma område.

Får jag ge två exempel på lobbyister, i denna mening.

Den ene är den nämnde kommunstyrelseordföranden, Robert Wenglén (M). Han försöker påverka politiken i sin riktning, även på nationell nivå. Och han bär på ett uppenbart intresse. Hans intresse är att behålla kommunalt skolmonopol under sig själv i Lomma. Inga alternativ ska få tillkomma i fråga om skolor och vård. Kommunen, med Wenglén som styrande, ska sköta allt som kommunala monopol.

Wenglén skrev för en tid sedan i tidningen Fokus: ”Många barnfamiljer söker sig till Lomma som en del i ett aktivt och medvetet skolval. Därefter är valfrihet ingen brännande fråga och närhetsprincipen regerar.”

Vad Wenglén beskriver är segregation via boendeval. Lomma har Sveriges tredje högsta medelinkomst. Den är behändig att sköta, med 25 000 invånare på liten yta. Invandrare och låginkomsttagare göre sig icke besvär. Invånarna i Lomma är, med Wengléns egna ord, ”till stor del välutbildade, socioekonomiskt starka, borgerliga väljare”. De icke-socialistiska partierna har 30 mandat i fullmäktige, partierna till vänster 10.

I Lomma kommun föds ca 200 barn per år, men i skolåldrarna finns ca 400 barn per årskull. Skälet till denna märkliga statistik är förstås att familjer med stark bakgrund flyttar till lugna och socialt homogena områden när det är dags för deras barns skolgång. De har råd att betala de höga huspriser som detta medför. I en kommunal närskola i Lomma finner man sina likar och undviker de sociala problemen i till exempel Malmö.

Det är i grunden denna ordning, denna segregation, som Lommas kommunledning värnar. För det hyllas den av vänsterjournalister på DN.

En annan känd och mycket effektiv lobbyist är Linnéa Lindquist, som marknadsför sig själv som ”rektor Linnéa” fast hon inte är rektor. Hon driver en kraftfull kampanj för att hennes skola i Göteborg ska få mycket högre anslag, på bekostnad av konkurrerande skolor. Detta trots att den redan får tiotusentals kronor mer i pengar per elev än andra skolor. Hur hon kan sköta sitt jobb på skolan är svårt att förstå, med tanke på att hennes kampanjaktiviteter, omfattande artikelskrivande och utgivning av en bok är på minst heltidsnivå. Kanske servas hon av någon intresseorganisation. Eftersom hon är hjälte i medierna undersöks inte sådant.

Nu skulle säkert debattörer till vänster, som Åhlund, svara att Wenglén och Lindquist inte räknas som lobbyister, eftersom de arbetar för kommunal verksamhet. Detta argument innebär att den som arbetar i den privata sektorn inte också kan ha omsorg om själva verksamheten som viktigt motiv. Det finns ett namn för dem som tilltror det offentliga allt gott och tillvitar det privata all egoism: socialister.

Lobbying-argumentet som metod för att avfärda debattörer och dem som bär ansvar för en verksamhet, liksom dem som lyssnar på dem, har åtminstone två svagheter:

  1. Det fördummar debatten. I stället för att diskutera sådant som valfrihetens förutsättningar, avfärdas till exempel alla borgerliga företrädare som ”köpta av friskolelobbyn”. Men vem kan på allvar tro att Gunnar Hökmark, som av övertygelse under ett halvt sekel har kämpat för familjers egenmakt, skulle försvara ett mångfaldens samhälle för att han är köpt av några lobbyister. Eller att detsamma skulle bilda kärnan hos Annie Lööf, som haft kvinnligt entreprenörskap som sitt kanske starkaste personliga engagemang under hela sin aktiva tid som politiker. Påståendet att de och andra skulle vara köpta av en lobby insinuerar en dold avsikt i stället för att diskutera i sak. En polemisk fras får ersätta all argumentation.
  2. Det förnekar värdet av den kunskap som finns på mikronivå. Politiker och partiutspel rör sig ofta på makronivå. Man söker finna något förslag eller någon linje som ska exemplifiera partiets fina ideologiska principer. Det är ideologier och partiintressen på jakt efter frågor att driva. Baksidan av denna natur hos politiken är att partier intar många ståndpunkter som är illa genomtänkta till sina följder. De som driver en verksamhet, däremot, känner detaljerna och verkningarna. De känner också som regel stort ansvar för vad de sköter. De vill naturligen uppmärksamma beslutsfattare på viktiga aspekter av den jordnära verkligheten. Detta är inte något fel i en demokrati, det är i mycket demokratin.

För att ta ett exempel, bland många. Plötsligt fick Liberalerna för sig att de skulle begära flera hundra miljoner i statsbidrag för att skolor skulle anställa ”lärarassistenter”. På grund av den politiska situationen gick förslaget igenom, som del av januarisamarbetet. Professionellt verksamma i skolan visste att förslaget var dumt. Man tar in oerfarna ungdomar som ”assistenter”, som tänks avlasta lärarna men som i själva verket ofta har en negativ inverkan på vuxenauktoriteten i skolan och fördunklar rollerna. Det hade varit till nytta om Liberalerna tagit sig tid att lyssna till dem som kan verksamheterna innan de lanserade sitt förslag, som var uppenbart tillkommet för att möta ett desperat partibehov att ”profilera sig” i skolfrågan.

Ett annat exempel är de socialistiska förslagen från först Reepalu-utredningen inför valet 2018 och nu Åstrand/Vlachos-utredningen inför valet 2022. Vi som kan de finansiella förutsättningarna för att driva friskolor och bygga upp marginaler för osäkra tider (liksom politiska lappkast) kunde visa följderna av dessa förslag. DN:s ledarsida, däremot, lät sig totalt förföras av Åstrands-utredningen – till varje detalj. Kanske var det en följd av skicklig påverkansverksamhet från utredningens sida.

Nu fastslår Riksrevisionen, efter intervjuer med 25 förvaltningschefer i kommunerna, att Åstrandsutredningens skolpengsförslag ”är svårt att genomföra i praktiken”. Det förslag som DN:s ledarsida omfamnat med hela sin själ under ett års tid är inte hållbart. Kanske hade det varit av värde för tidningens ställningstagande om medarbetare öppnat sin hjärna för även andras fakta och argument.

I båda fallen, Reepalu och Åstrand, skulle de starkt negativa effekterna slå mot alla typer av friskolor, i lika mån även de så kallade ”idéburna”. Man kan inte sänka skolpengen med tio procent för verksamheter som har en överskottsmarginal på tre procent utan att det får stora konsekvenser. Vad vi från friskolehåll också påpekat är att det finns delar av dagens skolpeng som systematiskt missgynnar friskolorna. Administrationsersättningen motsvarar bara hälften av de verkliga kostnaderna. Lokalkostnadsersättningen är ofta manipulerad. Det finns ingen komponent i skolpengen för att bygga upp det finansiella sparande som Skolinspektionen kräver. Det finns alltså en annan del av vågskålen än de ”skolpliktsansvar” som hela debatten kom att gälla, och en lika tungt vägande del. Men man måste kunna systemet, även i dess detaljer i det praktiska livet, för att fullt förstå följderna. Att berätta om sådana realiteter för de ansvariga i riksdag och regering är inget fult eller odemokratiskt. Det är att bidra till en fullständigare verklighetsbild hos beslutsfattare. Riksrevisionen uppmärksammar nu också dessa andra delar i sin rapport om skolpengen i juni.

Man kan kalla det ”lobbyism” med en nedsättande term, om man vill (en term som gärna nyttjas om ”de andra” men inte om de egna) Man kan också, och mer korrekt, hävda att de som sköter en verksamhet har ett ansvar att klargöra följderna av olika beslut – och att politiker gör klokt i att låta alla fakta komma på bordet innan de låser sig.