REFLEKTION. Riksrevisionen har kommit med en rapport rörande utformningen av skolpengen. Den tolkas överlag i medierna som ett stöd för vänstern i frågan. Endast Tidningarnas Telegrambyrå gav, såvitt jag kunnat se, en objektiv bild av rapporten.

Riksrevisionen sågar Åstrandsförslaget, det som regeringen lade fram som proposition under våren och som i juni avslogs av en majoritet i riksdagen. Efter intervjuer med 25 kommunala utbildningsförvaltningar fastslår Riksrevisionen: ”förslaget är svårt att genomföra i praktiken och skulle troligen medföra en stor mängd överklaganden i domstol”. Detta alltså om det förslag som bl.a. DN:s ledarsida kämpat intensivt och totalt okritiskt för under ett helt år.

Riksrevisionens rapport säger också,

  • att kommunala skolpengsbeslut ofta kommer för sent och inte är tydliga,
  • att kommuner manipulerar lokalkostnadsersättningen till friskolor,
  • att administrationsersättningen på helt orealistiska tre procent behöver ses över,
  • att kommunernas dubbla roller, som huvudman för egen verksamhet och samtidigt myndighet för beräkningar av ersättningen till friskolor, skapar problem.

Rapporten föreslår att Skolverket utfärdar en mall för hur transparenta skolpengsbeslut ska se ut. Vidare att avkastningskrav och avskrivningstider på kommunernas egna skolfastigheter, vid beräkning av lokalkostnadsersättningen till friskolor, ska regleras nationellt. Den antyder detsamma om de socioekonomiska tilläggsbeloppen, där det nu finns en djungel av 80 olika modeller ute i kommunerna.

Rapporten konstaterar också, vilket nog är en överraskning för dem som följer den vanliga journalistiken, att möjligheten att välja skola har ökat mest för elever med lågutbildade föräldrar. Det gäller även för friskolor. Familjer med invandrarbakgrund har numera stor praktisk möjlighet att välja skola.

Riksrevisionen vill ersätta dagens system med en statlig skolpeng för friskolor, frigjord från kommunernas anslag till egna skolor. Det skulle lösa upp en del av dagens konflikter, men föder förstås nya problem. Ett är hur en statlig skolpeng ska kunna ta hänsyn till skillnader i lokalkostnader, lärarlöner etc mellan olika av delar landet. Blir nästa stora skoldebatt den om ”ortskoefficienter”?

Det är vid läsningen av rapporten viktigt att förstå att Riksrevisionen har fokuserat på endast en aspekt av skolan, nämligen likvärdighet. Rapporten präglas, naturligt nog, av ett rätt statiskt och tekniskt revisorsperspektiv. Men det finns fler hänsyn att ta. Skolpengen bör också utformas så att den främjar att bra skolor kan expandera. Den ska säkra en god finansiering för alla skolor, även dem som har många föräldrar med högre utbildning. Den bör också utformas så att rätt incitament ges för resurshushållning. Märkligt nog nämner rapporten tanken på klassersättning, Lärarförbundets favoritförslag, trots att den skulle leda till svår misshushållning med resurser. Varför skulle en skola anstränga sig att ta in fler elever, om den får samma ersättning för 25 elever per klass som för 32?

I den i medierna så uppmärksammade frågan om vad som händer med kommunala skolor som förlorar elever till nyetablerade friskolor, behandlar rapporten nästan enbart det kommunala planeringsperspektivet. Men friktioner, krav på omställningar, utmaningar från konkurrens är ofrånkomliga delar av valfriheten. Så snart familjer har rätt att välja skola, uppstår obalanser – vissa får stort söktryck, andra tappar.

Rapporten diskuterar inte varför många väljer att lämna andra skolor till förmån för en ny friskola, som när Internationella Engelska Skolan kommer till Östersund eller Upplands Väsby (två uppmärksammade nyetableringar). Om man frågade föräldrarna, skulle många av svaren handla om mobbning och brist på ordning i deras gamla skola. Man kan inte meningsfullt diskutera förlorade elever för en skola utan att ta in frågan om dess kvalitet, och vad huvudmannen gör åt saken. Även andra friskolor kan förlora elever när en bra friskola etableras. Upplands Väsby ger ett starkt exempel på det, med stora förluster för en näraliggande friskola med falska anspråk på att vara ”engelsk skola”.

En aspekt man också måste ta in i bedömningen är ekonomin för den skola som etablerar sig, vilket Riksrevisionen inte gör. IES investerar normalt 20-30 miljoner kronor i en ny skola  – för möbler, skolgård etc – innan någon skolpeng alls utgår. Sedan tar man minst två år av mlljonförluster innan skolan fyllts upp, vilket är helt avhängigt det rykte för kvalitet som den nya skolan lyckas etablera. Att sänka skolpengen för nya friskolor skulle genast förändra kalkylen på ett sätt som gjorde det omöjligt för en ansvarig styrelse att ta beslut om etablering. Det skulle bli tvärstopp för nya friskolor. Det är anmärkningsvärt att denna dynamiska aspekt inte alls behandlas. Väl etablerade, och efter viss övergångsvis turbulens, har de nya IES-skolorna i till exempel Östersund, Upplands Väsby, Solna och Skellefteå betydande positiva effekter för berörda kommuner – utöver vad de betyder för eleverna.

Problemet för existerande skolor vid nyetablering av en friskola är också grovt överdrivet till sin volym. Riksrevisionen visar att i snitt 12 nya friskolor tillkommit per år inom grundskolan i hela landet under de senaste fyra åren, detta i ett land med 290 kommuner och nära 5 000 grundskolor. Tillskottet per år uppgår till i snitt 0.24 procent! Och detta görs till den svenska skoldebattens huvudfråga!

Rapportens analys av Skolinspektionens tillståndsbeslut har dock poänger. Bedömningen borde göras bredare, särskilt nu när antalet elever i grundskolan inte längre ökar.

Kommunerna har full rätt att övergångsvis hjälpa en kommunal skola som förlorat många elever, så att den inte genast måste göra sig av med mycket personal. Efterhand måste man givetvis anpassa kostymen till efterfrågan – eller lyfta sin kvalitet för att kunna attrahera fler elever. Rapporten diskuterar inte närmare att kommunerna faktiskt har denna möjlighet att hjälpa skolor som utsatts för hastiga omställningskrav. Stora huvudmän för friskolor gör detta hela tiden; om en skola utsatts för en chock eller tappat i kvalitet och därmed antal elever, begär man inte att den genast ska kunna blir av med motsvarande kostnader.

Ett system för gradvis infasning av en lägre ersättning när en stor förändring inträffat skulle kunna införas oavsett om det rör sig om en kommunal skola eller en friskola. I en tablå på sidan 42 i rapporten, ger Riksrevisionen en helt orealistisk bild av vad som kan hända vid en nyetablering. Tablån utgår ifrån att en enda kommunal skola får ta hela smällen, medan realiteten förstås är att många skolor påverkas och även friskolor.

För övrigt kommer en omställningseffekt även när en ny stor kommunal skola startas, innan demografin hunnit i kapp.

Från ett snävt planerings- och revisionsperspektiv är allt enklast med fullständig planhushållning. Men när familjerna ges makt över sina barns skolgång upphävs denna på papperet perfekta planeringsordning. Bra skolor växer, sämre skolor tappar; obalanser uppstår – köer till vissa skolor, lediga platser till andra. Detta är priset för familjers egenmakt och för rätten att sträva efter bästa kvalitet. Dessa är viktiga värden för ett öppet samhälle, om än inte direkt revisorsvärden.