REFLEKTION. Det är svårt att säga vad som är värst med skolminister Lina Axelsson-Kihlbom: hennes försumlighet i uppgiften eller hennes grova osaklighet som debattör.

Försumligheten består framförallt i att hon ägnar all sin tid som minister åt kampanj mot friskolor, inget intresse åt det som den svenska skolan mest behöver: tydligare fokus på kunskaper och på fostransvärden. Den pedagogiska syn som sammanfattas med begreppet ”progressivismen” är vad som mest av allt sänkt svensk skola. Den har undergrävt auktoriteten för lärarna, gjort kursplanerna vaga, försämrat lärarutbildningens kvalitet och avvecklat skolans uppdrag att fostra barn till de karaktärsdrag de behöver för livet. Skolministern ägnar sig inte åt att vända dessa skadeverkningar och att bekämpa den ideologi som ligger bakom dem.

Skolministerns framträdanden utmärks i stället av en populism av värsta slag, och fylld av osakliga påståenden. Jag vill inte skriva lögner, då det är svårt att säga om statsrådet vet bättre. Om ekonomi och företagande vet hon uppenbarligen ingenting, då hon inte förmår skilja på begrepp som rörelseresultat, före och efter avskrivningar, vinst och utdelning.

Intervjuad för SvT/Vetenskapens Världs vänstervridna serie om skolan, säger skolministern att vinstdrivande friskolehuvudmän lokaliserar sina skolor till lätta områden. Hon bara påstår detta, rakt ut i luften, trots att Finansdepartementets expertgrupp för studier i offentlig ekonomi har låtit noga undersöka saken (ESO rapport 2016:3). Studien visar att aktiebolagsdrivna friskolor i särskilt hög grad etablerar sig i områden med hög andel utrikes födda. ”Analysen tyder således inte på att dessa friskolor systematiskt väljer bort områden där eleverna har en bakgrund som i utbildningshänseende i regel ses som missgynnad.” Denna slutsats är också logisk. Friskolor i företagsform vill expandera där det finns behov. Så kallade ”idédrivna” huvudmän tenderar stanna i de medelklassområden som grundarna som regel kommer från.

I Expressen (28 maj) påstår skolministern, utifrån en rapport från LO, att skolan berövats 2 200 heltidsanställda lärare på grund av att ”1,3 miljarder skattekronor plockats ut i vinst i stället för att gå till elever och lärare”. Detta är företagsekonomi på förskolenivå. Det rörelseresultat som redovisas är på en omsättning om 18,7 miljarder kronor för de fem största skolföretagen. Nästan hela resultatet stannar i verksamheten. Medlen går till investeringar på flera hundra miljoner kronor årligen, till expansion med nya skolor som går med förlust de första åren, till att uppfylla åtaganden som räntebetalningar på lån samt till statlig bolagsskatt. Först därefter återstår ”vinst”. Och även av denna vinst går det allra mesta till att bygga upp eget kapital för att verksamheten ska ha trygga marginaler för framtiden. Inte minst politiken skapar osäkerhet, med sin ryckighet och kortsiktighet. Varje ansvarsfullt företag bygger buffertar för att orka stå emot det oväntade. Det är särskilt viktigt i en verksamhet som skola, där elever, föräldrar, kommuner och samhälle måste kunna lita på långsiktig överlevnad. Även kommuner har för övrigt krav på sig att ha ett finansiellt sparande.

Den nämnda LO-rapporten är mer saklig än skolministern. Men även den kommer med påståenden som inte håller. Författaren skapar intrycket att ”idéburna” skolor hållits tillbaka av expansionen från aktiebolagen. Men Reepalu-utredningen visade otvetydigt att skälet till att skolor drivna av föreningar, kooperativ och stiftelser inte expanderat är att de inte har motiv för att starta fler skolor. Det är mödosamt och riskfyllt, så varför skulle de?

LO-rapporten menar också att det pågår en skadlig ”koncentration”, genom att ”de stora koncernerna” växer. Men vid fritt skolval växer det som visar sig hållbart och sköts väl. Det som är stort i dag var litet från början. När till exempel Internationella Engelska Skolan etablerar en ny skola i Östersund och en annan i Skellefteå, ökar det alternativen för föräldrar i de kommunerna. Ty den stora dominanten som huvudman är alltid kommunen, som sammantaget i landet driver skolor med 86 procent av eleverna i grundskolan. Att IES driver skolor också i andra delar av landet har ingen inverkan på skolmarknaden i Östersund och Skellefteå. Där ger tillkomsten av en ny IES-skola ökad mångfald i kommunen.

Skället på ”de stora” är ren och typisk populism. En organisation som växt nationellt har också under resans gång blivit mer och mer professionell, har fått allt bättre förutsättningar att leva upp till de växande krav som ställts av lag och myndigheter. Det gäller också sådant som vidareutbildning av rektorer och andra medarbetare. När Skolinspektionen genomförde sin stora kvalitetsgranskning av huvudmän häromåret, fick de stora friskolehuvudmännen alla toppbetyg för sitt systematiska kvalitetsarbete. Nyligen gav Skolinspektionen högsta betyg till IES för dess processer för att följa och främja korrekt betygsättning.

”De stora” är generellt sett mer kompetenta, och har också starkare finansiella muskler att klara utmaningar. Detta är till fördel för svensk skola, och i grunden förenligt med vad statsmakterna önskat.

Ytterligare en felbeskrivning från LO-studien, och skolministern, är att lönsamhet hos friskolorna skulle skapas genom att man skär ner på viktiga kostnadsposter. Sådan är inte logiken med skolpeng. Lönsamhet uppstår framförallt när skolor förmår fylla klasser och byggnader med elever. För att lyckas med det måste skolan hålla hög kvalitet. Bara med gott rykte för kvalitet får man sådant intresse från föräldrar att klasserna kan fyllas.

Reepalu-utredningen konstaterade att företag normalt konkurrerar med kvalitet och pris. På skolmarknaden är priset noll, efter familjer kan fritt välja skola utan egen kostnad. Detta gör, skrev utredningen, att skolor har kvar att konkurrera med kvalitet. Så är det. Kvalitet driver allt, inklusive lönsamhet. Utan kvalitet faller allt, särskilt lönsamheten.

I ett avseende har skolministern rätt: den borgerliga oppositionen iakttar en feg undfallenhet om skolan, i stället för att stå pall i den hårda kampanjvinden från vänster. Denna undfallenhet göder bara vänstern och äventyrar den egenmakt som friskolereformen har gett familjerna.