REFLEKTION. Den normalt mest respekterade av Sveriges Televisions redaktioner, den för Vetenskapens Värld, har nu följt i spåren på pajasserien ”Mordet på skolan”, lett av komikern Jesper Rönndahl. Denne fick fyra heltimmar på bästa sändningstid för sina barnsligheter, hela tiden med vänsterriktning. Nu har Vetenskapens Värld gett fyra halvtimmar åt en Linus Brohult, med samma uppgivna syfte att granska den svenska skolan.

Gång på gång deklarerar Brohult att ”forskarna bedömer” och ”forskarna säger”. Men han har gjort ett medvetet ensidigt urval av forskare. Ett exempel är betygsfrågan, där en vänsterpedagog från Göteborg, som vill avskaffa alla betyg, ges en dominant roll. Den främsta experten på effekten av betyg, nationalekonomen Anna Sjögren, nämns inte ens. I den främsta studien på området har hon visat att avskaffandet av betygen på 1990-talet slog hårt mot pojkar från hem med lågutbildade föräldrar. De behövde stöd av tydliga besked om var de stod.

Programmets distinktion mellan ”summativa betyg” (som vänsterpedagogerna är emot) och ”formativa omdömen” (som de säger sig vara för) är ren bluff. Som Martin Ingvar visat i en bok, kan man inte ge ”formativa” råd framåt utan att ha summerat läget bakåt. Man måste veta var man befinner sig för att kunna ge råd om vart man ska.

När Brohult med stöd av auktoriteten från Vetenskapens Värld påstår att ”forskarna” tycker si eller så, utelämnar han medvetet en stor del av forskarsamhället på skolområdet, t ex dessa: Martin Ingvar, Magnus Henrekson, Henrik Jordahl, Peter Hedström i Linköping, Mats Alvesson i Lund, den världsledande experten på hjärna och lärande Torkel Klingberg på KI, Inger Enqvist, Karl Wennberg, Gabriel Heller-Sahlgren. Nima Sanandaji som just utgett en bok om normernas betydelse för skola och samhälle – för att nu bara nämna några. Det är ingen tillfällighet. Forskare som inte delar vänsterns syn på flumskolan ingår inte i den krets av forskare som Brohult vill ha beröring med.

Jonas Vlachos får visa ett diagram som sägs belägga att Kunskapsskolan, Academedia och Internationella Engelska Skolan har en högre grad av ”glädjebetyg” än andra huvudmän. Diagrammet slås också upp som stor nyhet i Rapport och Aktuellt i söndags. Det rör sig om samma diagram som återfanns i en uppsats som Vlachos publicerade för fyra år sedan, våren 2018. Det har två stora svagheter för dagens debatt. För det första kommer data från nationella prov och slutbetyg i grundskolan åren 2013-16; dvs i snitt åtta år gamla data. Sannerligen inte tal om nyhet här. För det andra har Vlachos studie den stora bristen att den inte bygger på individdata. När SCB gjorde en körning på individnivå av data om samma individer som gjort både nationella prov och fått slutbetyg, visade det sig att Vlachos resultat inte alls höll för Internationella Engelska Skolan. IES visade inte högre avvikelse uppåt än kommunala skolor på motsvarande prestationsnivå i de kärnämnen som har nationella prov. Det är trist att till exempel Expressens ledarsida fortsätter att åberopa Vlachos studie som sanning, när den faktiskt inte håller.

En helt aktuell studie är Stockholmsprovet i matematik. Den är också den bästa typen av studie, eftersom den mäter vad eleverna faktiskt kan efter grundskolan i förhållande till de slutbetyg de fått. Resultatet för 2021 blev att två av de åtta IES-skolorna i Stockholms stad visade betygsdeflation, dvs eleverna presenterade bättre än vad som kunde förutses från deras slutbetyg (elever från IES Bromma betydligt bättre). En IES-skola hade en svag tendens till betygsinflation. De övriga fem hade just ingen avvikelse, vare sig uppåt eller nedåt.

Programmet mer än antyder att en huvudman som IES skulle ha som avsikt att sätta glädjebetyg, på grund av att den har verksamhetsformen aktiebolag. Detta är fullständigt fel. Skolinspektionen har nyligen granskat processen för att sätta så korrekta betyg som möjligt hos IES och 29 andra huvudmän. I sitt beslut om IES skriver Skolinspektionen: ”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen med hög kvalitet genomför uppföljning och analys i syfte att identifiera utmaningar när det gäller rättvisande och likvärdig betygsättning.” Vidare:  ”Skolinspektionen bedömer att huvudmannen med hög kvalitet genomför åtgärder för att skapa förutsättningar för en rättvisande och likvärdig betygsättning.” ”Utifrån framtagna kvalitetskriterier har Skolinspektionens utredning inte visat annat än att verksamheten inom de granskade områdena fungerar väl.”

Skolinspektionen har använt tre betygssteg för sin granskning, att huvudmannens process rörande betygen utmärks av ”hög kvalitet”, ”viss kvalitet” eller ”låg kvalitet”. Internationella Engelska Skolan får i varje del högsta betyg av Skolinspektionen!

En annan sak är att ingen i dag kan säga vad som är ”korrekt” betyg, på grund av de vaga kunskapskraven och betygskriterierna samt nationella prov som även i naturvetenskapliga ämnen är utformade som samhällskunskap, med essäsvar svåra att rätta. Den enda fungerande vägen framåt är att skriva kursplanerna tydligare och samtidigt återinföra det relativa betygssystemet, kalibrerat med ett rimligt mått av nationella prov.

Man bör veta om denna Linus Brohult att han har en bakgrund från Miljöpartiet och som extrem aktivist. Han tillhörde ”plogbillsrörelsen”, som med olagliga aktioner angrep svensk försvarsindustri. Han dömdes 1999 till fängelse i tingsrätten för ”grov uppvigling”, efter att han spelat en central roll bakom planer för att handfast sabotera vägbyggen. Domen mildrades sedan i hovrätten. Vid tiden för domen var Brohult 27 år, en vuxen man.

Visst, man kan ändra sig med tiden, som de ansvariga för Vetenskapens Värld säger. Men den serie om skolan för vilken Linus Brohult varit redaktör är ren propagandafilm i linje med Miljöpartiets program: inga betyg i skolan, inte så stor betoning på ämneskunskaper, bort med tre fjärdedelar av friskolorna. Ingenting om bristen på arbetsro i skolan, om den försvagade auktoriteten för lärarna, om bristerna i lärarutbildningen, om de vaga betygskriterierna och den osäkerhet och stress de skapar hos alla.

Brohult visar med den programserie för vilken han varit redaktör att han alltjämt är en aktivist. Nu behöver han inte gå ut på gatan för att utföra aktioner. Han har ju getts till fritt förfogande den stora megafonen, Sveriges Television.