REFLEKTION. Skoldebatten inför valet har avlägsnat sig långt från vad som är den svenska skolans stora problem, nämligen att den inte i tillräcklig grad står för sina två uppdrag: kunskap och fostran. Två nya böcker försöker korrigera detta.

I ”Dumbing Down” går Magnus Henrekson och Johan Wennström igenom vilket paradigm för lärande som dominerat ända från 1946 års skolkommission och framåt. Det är en skrämmande tydlig bild som framträder. Läraren ska inte längre vara en auktoritet med goda ämneskunskaper, som undervisar om sådant som de unga inte vet men behöver lära sig. Tvärtom ska auktoriteten brytas ner, blev mantrat, och kunskapsinnehållet göras vagt. Denna grundsyn återspeglas sedan i samtliga kursplaner fram till vår tid. Alla ämnen, även de naturvetenskapliga, har förvandlats till ”samhällskunskap” med löst tyckande. Inte undra på att skolan tappat i självförtroende och riktning.

Författarna lägger skulden på ”postmodernismen”, med dess relativisering av begreppet ”kunskap”. Men Alva Myrdal, en dominerande kraft i bland annat skolkommissionen, var i hög grad ”modernist” och verkade i en tid då ingen kände till begreppet ”postmodernism”. Synsättet går snarare tillbaka på den ”progressiva” pedagogik, med John Dewey som det stora namnet, som växte fram i USA. Den, i sin tur, faller tillbaka på Rousseau och hans tro på barnet som ”den ädle vilden”, som bara kan förstöras av vuxnas inflytande.

I ”Normboken” skriver Nima Sanandaji och Gabriel Heller Sahlgren om betydelsen av goda normer i ett samhälle, och av institutioner som främjar dem. De visar att normer som eget ansvar, att inte fuska till sig bidrag och att arbeta för sin försörjning har kraftigt försvagats över tid bland de unga. Institutioner som skolan bör åter betona sin roll för fostran. Begreppet ”fostran” är helt utplånat i 2010 års skollag, detta trots att Jan Björklund var den skolminister som framlade propositionen med förslag till ny skollag.

En start vore att återinföra tydliga formuleringar om fostran i skollagens portalparagrafer. Normer som flit, punktlighet, gott uppförande, ärlighet, respekt för andra, tåga genom svårigheter, självdisciplin, egenansvar, strävan efter kunskap och bildning genom livet måste återupprättas som uppdrag för skolan. Bara om alla vuxna i skolan går tydligt i samma riktning, skapar det förutsättningar för ordning och överföring av goda normer och vanor som håller för livet.

Vad gäller kunskap, måste kursplanerna skrivas om och konkret ange vad som ska läras på olika stadier i olika ämnen. Detta är också en förutsättning för att det ska gå att sätta meningsfulla betyg.

Tyvärr har Henrekson och Wennström lagt till en beskrivning av friskolornas framväxt som vänder upp och ner på sambanden. Friskolor, som Engelska Skolan, kom till som reaktion mot flum och kaos i den offentligt drivna skolan. De gav föräldrar alternativ, skolor med just den syn på kunskap och fostran som författarna efterlyser. De var inte en del av problemet utan tvärtom en utväg för familjer som inte ville ha flumskolan för sina barn – liksom för tusentals barn som mobbades när vuxenauktoriteten försvann i den kommunala skolan.

Jag ser nu att Liberalerna, för att återta initiativet i skolfrågan, föreslår 16 miljarder mer i statsanslag till skolan i sitt alternativ för vårbudget. Johan Pehrson har därtill försökt blidka vänstern med sina formuleringar om ”vinst i välfärden”.

Men det är inte mer pengar eller vänsterpopulism som åter kan göra Liberalerna till en stark röst i skoldebatten. I stället är det ett fokus på att återupprätta skolans grundläggande uppdrag: kunskap och fostran.