REFLEKTION. Det är Tomas Bertelman, tidigare ambassadör i Moskva och utredare av svensk säkerhetspolitik, som gör rubrikens iakttagelse, intervjuad av Tove Lifvendahl i Svenska Dagbladet (23/3). De som i svensk utrikestjänst har varit placerade på heta poster, säger Bertelman, förstår att säkerhetspolitiken måste ha en hård kärna. Men dessa personer finns numera på långt avstånd från utrikesministern i Stockholm. ”UD har blivit ett hem för önsketänkande.”

Beskrivningen bekräftas av en debattartikel i samma tidning (19/3) av UD:s förre ”analyschef”. Denne skyller Putins agerande på Natos utvidgning, som han menar ledde till ”en ny rysk revanschism”. Inte ett ord om hur situationen skulle ha varit i dag för våra broderfolk i Estland, Lettland och Litauen om de inte tagit chansen att snabbt få medlemskap i Nato efter Sovjetunionens sammanbrott. De gjorde det av lång historisk erfarenhet. Rysslands grannar har haft skäl för sin misstro mot den stora björnen. Känslan för demokrati, rättsregler och behovet att vinna nytt förtroende hos dem som länge förtryckts visade sig snart svag även i det nya Ryssland.

Hur mycket man än vrider sig på UD, finns det ingen annan säkerhetsgaranti för Sverige än den som går via fullt medlemskap i Nato. Försöken att komma ifrån den slutsatsen blir särskilt förunderliga när man letar alternativ i form av EU-försvar eller i separata löften från USA. Detta är illusioner. EU har inget försvar som inte är inbäddat i Nato. Och bara en formell garanti i form av Nato-medlemskap gör det möjligt att lita på fullt stöd från USA. Detta är ju den stora läxan från den ryska invasionen av Ukraina. ”Vi försvarar varje tum av Nato-området”, förklarar USA:s president. Satsens omvändning är att man inte lovar försvara en enda kvadratmeter mark utanför Nato. Och det vet den nye Stalin i Moskva.

Det är alltså bara en tidsfråga när Sverige går med i Nato. Här söker regeringen och vänstern alla möjligheter att fördröja. Statsministern är till och med beredd att förråda Finland, genom att säga att den nya position som Finland är på väg mot skulle skapa ökad osäkerhet i Nordeuropa. Ett favoritargument är att det är så mycket oro och osäkerhet nu med kriget i Ukraina att det blir lugnast att vänta tills kriget är över.

Varje klarsynt bedömare måste komma till motsatt slutsats. Nu är rätt tidpunkt för Sverige och Finland att så snabbt som möjligt bli antagna som fullvärdiga medlemmar i Nato. Skälen är två. Nu är den tid då stödet från existerande Nato-medlemmar för att ta in Sverige och Finland är som starkast, och då det skulle kunna ske som snabbast. Och för tillfället har Putin händerna fulla med kriget i Ukraina, som inte går väl för honom. Från Moskva skulle man skälla på Finland och Sverige, men knappast ha ork att ta till maktmedel på grund av en Nato-ansökan. Nato:s förre generalsekreterare, den mångårige danske statsministern Anders Fough-Rasmussen, klargör i en intervju i DN nulägets särskilt förmånliga egenskaper för en svensk och finsk ansökan.

Motsvarande situation förelåg i början av 1990-talet. Svante Nycander, min föregångare som chef för DN:s ledarredaktion, skrev då en huvudledare den 3 juni 1992 som i klarhet och vishet var typisk för Nycander. ”Antag”, skrev Nycander, ”att krigsrisk uppstår mellan Ryssland och stater som tidigare tillhört Sovjetunionen… FN:s säkerhetsråd stoppas av ryskt veto. Nato och EU inför sanktioner av samma typ som nu mot Serbien.” Sverige kan då inte ställa sig utanför. ”Det blir inte trovärdigt.” ”I det nya Europa har vi vår givna plats i den union av demokratiska stater som tar form, något undantag för säkerhetspolitiken kan och bör vi inte begära…. Då bör vi också delta i de avgörande rådslagen, på europeisk och nordatlantisk nivå.” Nu var tidpunkten, menade Svante Nycander i flera ledare – innan Ryssland upprustat.

Ledarens rubrik var ”Svensk framtid i Nato”. Men politiken satt fast i gamla schabloner från alliansfrihetens dagar. Och som oftast klarade den inte att se viktiga frågor långsiktigt. Det var bekvämast att fortsätta ligga lågt om Nato-medlemskap.

Nu har den kris och den osäkerhet uppkommit som Nato-medlemskap skulle ha förhindrat för svensk del. Men ännu ett moment har likväl uppstått, då Sverige skulle kunna få del av tryggheten inom Nato utan en farligt lång övergångstid. ”Vänta”, säger de obotfärdiga och vill inte se att ögonblicket tvärtom motiverar rask handling. En ny glänta för ansvarsfulla beslut har uppstått i historien.

Måtte Finland, med sitt större sinne för verklighetens hårda realiteter, ta initiativet – och därmed ta Sverige i släptåg