REFLEKTION. Coronakommissionen kommer med en förödande dom över hur de ansvariga organen initialt hanterade pandemin våren 2020.

Regeringen Löfven tog inte aktiv ledning och ansvar för krishanteringen, utan hänvisade till en underlydande myndighet, Folkhälsomyndigheten.

Denna myndighet tillämpade inte försiktighetsprincipen inför något så okänt som ett nytt virus. Som Mats Melin, kommissionens ordförande, beskriver det: Om det går larm om en stor brand, okänd till sin karaktär, så skickar man in resurser för att kunna hantera även det värsta. Om branden sedan visar sig mindre allvarlig än befarat, kan man alltid dra tillbaka några brandbilar.

Folkhälsoinstitutet gjorde alldeles tvärtom: den höll tillbaka de tidiga insatserna med hänvisning till att den ännu inte hade evidens för allvaret. Som ett exempel: familjer som kom från Alperna sportlovet 2020 uppmanades gå tillbaka till jobb och skola även när någon därhemma blivit sjuk. Detta utan att någon visste grad och typ av smittsamhet.

Den här hållningen stod i skarp kontrast till det skarpa agerandet i det andra nordiska länderna, med påföljd att Sverige fick dödstal som under lång tid var fem-tio gånger högre per hundratusen invånare än i Norge, Finland och Danmark. Agerandet stred också helt mot svensk tradition för hur man agerar mot epidemier.

Viktigast för framtiden är ändå att kommissionen slår fast att statsministern och regeringen utgör krisledning, när nationen möter ett så allvarligt hot som krig eller pandemi. Det ansvaret kan inte överlämnas till en enskild myndighet under regeringen. Och regeringen kan inte reducera sig till en stämpelmaskin för godkännande av vad myndigheten kommit fram till. Den måste tänka och bedöma själv.

Hade Stefan Löfven varit kvar som statsminister, skulle kommissionens slutrapport ha varit förödande. Det särskilt som Löfvens första åtgärd som ny statsminister 2014 var att flytta bort den krisorganisation i statsrådsberedningen som inrättades som ett direkt resultat av Tsunamikommissionen. Magdalena Andersson blir inte lika drabbad av kritiken, och hennes första åtgärd som statsminister var att återföra krisstaben till den högsta ledningen.

Två andra samhällskrafter drabbas också indirekt av kritiken. Den ena är den borgerliga oppositionen, som inte orkade/våga säga sanningen om krisledningen under de tidiga månader då det räknades. Den andra är medierna, som gjorde sig till passiva och devota beundrare av Statsepidemiologen Tegnell i stället för fristående granskare.

Båda de centrala iakttagelser som kommissionen nu drar var fullt uppenbara redan tidigt våren 2020; se den artikel jag skrev om coronastrategin i april 2020 för en internationell publik, med titeln The Grim Truth about the ”Swedish Model”.

Det är lätt att vara efterklok, säger de fega och statsdevota. Sant, men de ville inte se sanningen när den uppenbarade sig, mycket tidigt.