ARTIKEL. (Införd 18 feb 2022 på Dagens Industris debattsida.) Vilket är den svenska skolans största problem? Frågan ställs ibland. Vårt svar är: det paradigm som har dominerat i årtionden, med föreställningen att vuxenauktoritet är fel och farlig, skriver Barbara Bergström och Hans Bergström vid Internationella Engelska Skolan.

– – –

Denna föreställning, att vuxenauktoritet är fel och farlig, kan återföras på Jean-Jacques Rousseaus tes om barnet som ”den ädle vilden”, naturligt gott om det inte störs av vuxnas uppfostran. Den har förts vidare av pedagoger som John Dewey, alltjämt en stor auktoritet för ”progressivismen” i lärarutbildningar.

Paradigm bildar utsikter av enorm kraft, då de styr hela verklighetsbilden. ”Progressivismen” har nu under ett 60-tal år präglat grundsynen på de svenska lärarutbildningarna, liksom tänkandet hos skolmyndigheterna. Den reducerade lärarens roll till att bli stödjande mer än undervisande. Eleverna ansågs ha kompetens att vara med och bestämma vad de skulle lära, trots att själva definitionen av vad de behöver lära är vad de inte redan vet. Grupparbete trängde undan enskild ansträngning. Bedömning av prestationer kom att betraktas som värdering av människan. Vuxnas ansvar att upprätthålla disciplin och träna goda vanor farostämplades. Rektorer och lärare förvandlades till ”kompisar”, i stället för att stå upp för den vuxna generationens ansvar att överföra kunskap och normer till de unga. Den ”progressiva” pedagogsynen bidrog också till osäkerhet och oenighet om riktningen i många skolor.

Kaos följde i progressivismens spår. Det drabbade med särskild styrka blyga barn och barn från hem med svag studietradition.

I vår bok ”Tough Love” (Ekerlids, 2018) berättar vi historien om Emil Karlssons testamente. Emil Karlsson var en hedersman av den gamla skolan. I sitt testamente gav han halva sin kvarlåtenskap till socknens skolbarn. Fem barn skulle varje år få premium för att de ”visat god flit och gott uppförande”. Donationen utlöste en storm i Laholm, när den blev känd efter Emil Karlssons bortgång 1988. Lärarförbundets företrädare förklarade: ”För lärarna kom donationen som en chock. Villkoren går helt på tvärs med modern undervisning och nya läroplanen… Vi lärare tycker det är fruktansvärt, vi kan inte hålla på med `flit och ordning´.”

Sådan var progressivismens attityd. Det var den och dess följder som motiverade mig, Barbara, att starta en skola med annan inriktning. Desperata föräldrar sökte alternativ till vad de såg av progressivismens härjningar. Engelska Skolan förstörde inte den kommunala skolan, som skolministern söker skapa intryck av. Sambandet var det omvända: det offentligas misslyckande skapade behovet av alternativ.

Kulturer präglade av en gemensam utsikt, ett paradigm, är mycket svåra att förändra inifrån. Men om man inte bryter de djupare övertygelserna, hjälper inga tekniska reformer eller mer pengar till skolan.

Några förslag om vad som kunde göras, av en regering som verkligen ville byta riktning för svensk skola:

Skriv om syftesparagrafen i skollagen. Ordet ”fostran” finns inte i den svenska skollagen. Skollagen borde ha portalmeningar av följande slag: ”Skolans uppdrag är att förmedla kunskap och fostran till nästa generation. Kunskap ska vila på vetenskaplig grund. Fostran är att överföra vanor och normer som, i samarbete med hemmen, utvecklar kompetenta och ansvarskännande individer och medborgare. Bland dessa kan nämnas flit, punktlighet, gott uppförande, ärlighet, respekt för andra, tåga genom svårigheter, självdisciplin, strävan efter kunskap och bildning genom livet.”

Man löser förvisso inte skolans problem med formuleringar, men myndigheter tolkar och fyller ut vad som står i lagen. Att där återfinns tydliga fostransvärden skulle påverka riktlinjer från Skolverket och inriktningen hos Skolinspektionen.

Klargör vad FN:s Barnkonvention innebär – och inte innebär. Barnkonventionen, inkorporerad som svensk lag, tolkas nu allmänt som ett kraftfullt juridiskt stöd för progressivismen i skolan. Barn har frihet att göra vad som helst och ska få styra även innehållet i undervisningen. Men detta är en högst selektiv läsning. Barnkonventionen slår också fast att vuxna har ett ansvar ”att ge barnet ledning”. Den säger att de stater som undertecknat konventionen ”ska vidta alla lämpliga åtgärder för att säkerställa att disciplinen i skolan upprätthålls.”

Nya skolministern twittrar om att rektor och lärare inte ska få ha någon synpunkt på hur elever kommer klädda till sin arbetsplats, skolan. Skolan ska inte ens kunna begära att se elevernas ansikten. Om klädsel i skolan beskrivs som del av yttrandefriheten följer rimligen att det också är ett uttryck för elevernas yttrandefrihet att skrika i korridoren, slå på musik i klassrummet, svära över sina lärare, texta meddelanden på mobilen eller bära tröjor med budskap som bejakar våld och droger.

Stärk tilltron hos rektorer och lärare att ingripa. Som lärarförbunden visat, finns i dag en utbredd rädsla hos skolans personal att ingripa mot brott mot den ordning och kultur som krävs i skolan. Räddhågsenheten måste brytas, med stöd även av myndigheterna, och vuxnas befogenheter klargöras. Det behöver ske med klar blick för en ny verklighet, där den nya tidens gängledare tar över om vuxna abdikerar. Elever som fortsätter förstöra för andra, trots upprepade disciplinära åtgärder, ska kunna helt lyftas ut från skolan.

Upprusta polis och rättsväsende. Skolan har fått ta en stor del av smällen från en naiv invandringspolitik. I förorter med överfyllda lägenheter och där föräldrar ofta förlorat kontrollen över sina barn tränger gäng, våld och droger in även i skolan. IES har många skolor lokaliserade till dessa miljöer, och berättelserna från våra rektorer om vad som pågår är skrämmande. Polis finns knappt, men skolan kan inte i längden kompensera för en fundamental reträtt från ordningsmakten.

Öppna fler andra ingångar till läraryrket än de etablerade lärarutbildningarna. Sverige har svår lärarbrist. Den orsakas delvis av att många som skulle kunna tänka sig läraryrket inte tror att de kommer att kunna utöva det med det stök de hör om i skolan. Vi måste skapa fler och andra ingångar till läraryrket. För dem som har goda akademiska meriter i sakämnen, eller som kommer från övriga yrkeslivet, bör det räcka med en kortare påbyggnadskurs om skollagen, i förening med praktik i en skola under aktivt mentorskap. Detta är också ett sätt att få in fler livserfarenheter i skolan. Det bidrar till att bryta dominansen för den progressivism som frodas på lärarutbildningarna. För IES är det ovärderligt att ha kunnat rekrytera ca 1000 lärare med utländsk lärarexamen som tillskott till våra skolor. Lärarfacken bekämpar tyvärr de alternativa ingångarna till läraryrket, men det bör inte hindra regering och riksdag från att främja dem.

Skärp kunskapskraven i kursplanerna. Utan tydliga kunskapskrav blir det inte möjligt heller att mäta kunskapsnivåer och sätta jämförbara betyg. En studie borde göras av hur framgångsrika skolländer som Estland, Finland och Singapore beskriver kunskapsmålen för åk 3, åk 6, åk 9. Hur är motsvarande beskrivningar i de svenska kursplanerna? Hur kan våra kunskapskrav höjas och göras tydligare, utan dagens orimliga försök att låtsas som om 10-åringar ska ha en abstraktionsnivå som forskare.

Det finns också annat som behöver åtgärdas. Undervisningstiden i den svenska grundskolan är för kort, mycket kortare än i jämförbara länder. Lärarutbildningen måste göras om från grunden, på det sätt som Isak Skogstad beskrivit i sin bok ”Obekväma sanningar om skolan”. ”Betyg” bör ges från första klass, i meningen regelbundna test av att eleverna har lärt sig det de ska av färdigheter och kunskaper och att brister därmed kan åtgärdas tidigt. Ingångar till vuxenlivet måste utvecklas för dem som inte klarar grundskolan med godkända betyg.

Viktigare än allt annat är dock att de som leder Skol-Sverige bryter med ”progressivismen” som grundperspektiv på skolan, och går in för att återupprätta legitimiteten för vuxenauktoritet. Detta missförstås ofta som en plädering för en ”hård” skola. Det är en total feluppfattning. En skola där eleverna vet vad som gäller, ”så här gör vi här”, känner rutinerna och är trygga – det blir också en skola fylld av arbetsglädje, skratt och kreativitet. I en sådan skola får alla utrymme för att höras, utan rädsla för gäng, knuffar, nedtystning och mobbning.

Anarki ger inte glädje och frimodighet, snarare terror och inre förlamning.

 

Barbara Bergström, grundare av Internationella Engelska Skolan

Hans Bergström, docent, f d chefredaktör DN