REFLEKTION. Partiföreträdare gör anspråk på att företräda en högre, mer allmännyttig, moral än företag. Men sanningen är att även partier verkar på en marknad och noga noterar signalerna från denna marknad. Det leder ibland till märkliga kast i ståndpunkter, i namn av ”triangulering”, eller i uppenbart populistiska utspel, också benämnt ”valfläsk”. Och det har stor inverkan på valet av partners för att styra landet. Lösningar som vore bäst för landet förskjuts, av det enkla skälet att de skulle skada det egna partiet.

Valet till Folketinget i Danmark sänder starka signaler över sundet. Den högst ljudande signalen är att det är riskabelt att gå i stor koalition över blockgränsen, när man i opposition lämnar partier som kan kritisera de kompromisser som det samlade ansvaret för landet innefattar. Om S och M inte samlar sig efter höstens val, så är det mest för att de båda sett vad som hänt efter stora koalitioner i Tyskland och Danmark.

Danmark har de senaste åren styrts av en koalition av Socialdemokraterna och två borgerliga partier, liberala Venstre samt förre venstreledaren Lars Lokke Rasmussens utbrytarparti Moderaterne. Regeringen, med S-ledaren Mette Frederiksen som statsminister, har skickligt försvarat Danmarks intressen under hård press från USA. Den förlorade stort i tisdagens val. Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uselt resultat och tappade 5,6 procentenheter. Venstre förlorade 3,2 procentenheter mot valet för fyra år sedan. Moderaterne minskade med 1,6 procentenheter, trots Rasmussens framgångsrika insats för landet som utrikesminister.

De två marxistiska partierna till vänster om S, Enhetslistan och Socialistisk Folkeparti, ökade med 4,5 procentenheter till hela 18 procent. På den borgerliga sidan växte Konservative med 2,1 procentenheter och Dansk Folkeparti med hela 6,4 procentenheter. Även två liberala partier utanför regeringen vann väljare, vänsterliberala Radikale Venstre med två procentenheter och borgerliga Liberal Alliance med 1,5 procentenhet.

Svenska partistrateger kan lätt se a) att det är tufft att regera i dagens alltid kritiska medieklimat och med fallande partilojalitet, b) att ett stort parti som går i koalition över blockgränsen öppnar för konkurrenter till vänster och till höger.

Det är lätt att förstå att partiledningar blir lätt cyniska om väljarkåren. Den tycks straffa ansvarstagande, samtidigt som människor i ord ofta säger sig vilja ha mer av samling för landets bästa. Motsättningen ger en tankeställare, för oss som medborgare och för de medier som ger faktaunderlag inför val.

En mer realistisk grunduppfattning om politikens möjligheter och om partiers anspråk skulle kanske hjälpa. Vi kan med valhandlingen stödja en riktning, sällan förvänta oss ett bestämt resultat – och bör alltid bära en hälsosam distans till den offentliga maktens moraliska anspråk.