REFLEKTION. Magnus Henrekson har på regeringens uppdrag kommit med en gedigen utredning om ett nytt betygssystem. Varje system rymmer kompromisser mellan olika krav, och Henreksons utredning är så uttömmande om alternativ och rimligt till sina slutsatser som det går att komma. Det har dock en tom del i sin kärna. Ingenstans sägs vad det är som ska mätas. Man kan inte sätta betyg på vad elever kan, om det inte har gjort klart vad det är de förväntas kunna. Henrekson är nog den förste att medge att det är så det förhåller sig.

Så länge läroplanerna är vaga, betygskriterierna därför omöjliga att tolka och proven även i naturvetenskapliga ämnen mest av tyckarkaraktär, så går det inte att få likvärdighet i bedömning. Ej heller går det att framställa meningsfulla digitala och centralt rättade prov med sådana förutsättningar. Grunden är inte lagd, som Inger Enkvist påpekar i en essä i tidskriften Smedjan. När Skolinspektionen under två månader utbildade särskilt rekryterade externa rättare av nationella prov, visade det sig att de inbördes hade lika stora skillnader i bedömning som skolorna.

Det är nu ingen tillfällighet att kursplanerna är vaga, betygskriterierna meningslösa och nationella prov gjorda som essäer i samhällskunskap även när ämnena är fysik, kemi och biologi. Detta är uttryck för den dominerande “progressiva” kunskapssynen på Skolverket och landets pedagogiska institutioner. Inget är fast, allt är öppet för tyckande. Om regeringen verkligen vill ändra på detta i grunden, måste den spränga det rådande systemet. Andra än Skolverket och flumpedagogerna måste sättas att skriva läroplaner och kursplaner och nationella prov och betygskriterier. Alternativa lärarutbildningar måste få startas.

Detta är den stora erfarenheten från Jan Björklunds försök att reformera den svenska skolan. Man må som minister var tydlig och energisk i ord; föga händer likväl, om man ger uppdraget till samma självrekryterande “progressiva” kretsar som har lett felvandringen i svensk skola.