REFLEKTION. Anna Hedenmo bör ha en eloge för sin självreflekterande artikel om grupptänkandet i svensk journalistik (Expressen 17 dec.). Den direkta bakgrunden är Dan Josefssons remarkabla dokumentär om rättsprocessen kring Catrine da Costas död (visas på SVT Play). ”Det mediala narrativet var nästan för perfekt”, skriver Hedenmo. ”En kvinna på samhällets absoluta botten dödas och styckas av två män från samhällets välutbildade och gynnade elit. Dramaturgin kunde inte bli bättre.”

Grupptänk och flockbeteende är alltjämt vanliga företeelser på landets etablerade redaktioner. Under min tid som ansvarig på DN brukade jag kalla det, och varna för, ”förskrivna berättelser”. Ett narrativ etableras, ofta utifrån en allmän föreställning om verkligheten. Journalistiken går sedan ut på att fylla berättelseramen med åskådningsexempel. Allt som faller utanför berättelsen negligeras. Berättelsen blir också fullständigt resistent mot fakta. Felaktigheter upprepas och blir på så sätt den givna sanningen. Avvikande röster i samhället definieras bort som ”konstiga” eller ”extrema”, icke tillhörande de normalas gemenskap.

Journalisterna förstår då inte att det kan finnas andra perspektiv och andra faktabilder. Alla runtomkring dem tänker ju likadant, så den etablerade berättelsen måste vara den sanna och rätta.

Anna Hedenmo uppmanar till kritiskt tänkande på den egna redaktionen. Det är en vällovlig ambition. Baserat på lång erfarenhet tror jag tyvärr att den är illusoriskt, särskilt som också den ideologiska homogeniteten är stor på de gamla redaktionerna. Sverige är därtill ett konsensusland, med subtila mekanismer för uteslutning. Först när alternativ etableras utanför de traditionella medierna framträder de senares subjektivitet och fördomar. Därav också den starka försvarsreaktion som kan förmärkas hos ”gammelmedia” inför alternativ till deras tolkningsmönster.